alladagarna.blogg.se

Göran Persson valde den här rubriken som titel på sin bok om tiden som statsminister.

 

För min del handlar den om privatlivet.

 

Jag har mina tre barn hos mig tre veckor av fyra varje månad. Den fjärde veckan inträffar ofta något som gör att åtminstone något av barnen är här någon dag. Ett par dagar i månaden är jag helt själv. Om jag inte verkligen anstränger mig för att planera in något dessa dagar äts de lätt upp av extra jobb och extra sömn.

 

En sak som jag är bra på som förälder är att skilja på mina behov och på mina barns behov, och att anpassa mig efter barnens behov. När de var mindre var deras behov att jag skulle vara med dem nästan hela tiden. Nu är det inte alls så. De är 16, 12 och 8 år och väldigt självständiga alla tre. Deras behov är att jag finns där i bakgrunden, fixar mat, håller ordning, lyssnar när de har lust att prata och annars låter dem vara i fred.

 

Det innebär att jag ofta är ensam trots att de är här hos mig. De försvinner in på sina rum, med eller utan kompisar, mobiltelefoner, datorer och spel. Eller går iväg på sina aktiviteter. Jag plockar undan efter middagen och blir sedan sittande i ett slags tomrum. På helgerna är det ännu mer så. 

 

Jag har varit bra på att skapa trivsel tidigare i mitt mamma-liv, även under åren som ensamstående. Jag har gillat att baka, laga mat, lyssna på musik, sjunga med, hitta på små fåniga saker som en plötslig utflykt eller att ha picknick i vardagsrummet för att förgylla en tisdagskväll. Men nu hittar jag ingen trivsel längre. Jag känner mig bottenlöst ensam. Jag saknar en vuxen person att prata med i mitt hem när barnen håller på med sitt. Jag saknar fysisk kärlek och omtanke från en vuxen man.

 

När jag träffade A fick jag allt detta, och det svepte in mig i en vam filt av trygghet och glädje. Det gick ibland veckor utan att vi kunde ses, men han skickade mig flera sms om dagen och jag visste att han fanns där, att han längtade efter mig, tänkte på mig. Och när vi väl sågs fanns det en självklar, fysisk, ordlös gemenskap mellan oss som skapade en syrekapsel runt mig, som en skyddande kupa i en fientlig atmosfär.

 

På en dag, ganska exakt för ett år sedan, krossades den där kapseln och all trygghetskänsla, värme och berusande syretillförsel strömmade ut och försvann på en sekund. Jag kippade efter andan, höll på att kvävas, det var bokstavligen så det kändes den första tiden. Nu har jag vant mig vid den fientligt kalla och tomma atmosfären igen, jag kan leva i den. Men jag trivs inte och jag växer inte. 

 

Mina barn växer och frodas, och det är ju deras tur nu. Jag försöker tänka att jag i alla fall har upplevt kärlek, och att det borde räcka så. Jag borde kunna klara mig utan den och ändå hitta trivsel igen. Jag försöker, men det är verkligen, verkligen svårt.