alladagarna.blogg.se

Jag snokar inte i hans liv. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, och saknar honom hela tiden, men jag gör inget aktivt för att spionera på hans liv utan mig. Jag kollar till exempel inte på hans Facebook-sida och inte på hennes heller. Jag inser att det bara skulle göra mig illa. Jag googlar inte på hans namn. Jag har raderat vår långa sms-konversation och hans telefonnummer.

 

Men en sak händer då och då som gör att jag undrar om han kanske spanar på mig. Det är på en av de gratis dejtingsidor där jag har min bild och en text-presentation. Jag använder samma signatur som jag använde på en helt annan sajt där han och jag stämde träff utan att känna varandra, då när allt började. Och då och då ser jag nu bland de signaturer som har besökt min sida samma signatur som han använde den gången. Det är ett engelskt, men felstavat ord. Det enda som denna signatur berättar om sig själv är det som man måste ange för att kunna surfa runt på sajten; signatur, ålder, kön och bostadsort. Och det som står där stämmer exakt in på honom.

 

Det kan förstås vara en helt annan man som använder samma signatur, är lika gammal och bor i samma kommun. Antagligen är det så. Men det är ändå lite konstigt kan jag inte låta bli att tycka. Om man inte skriver något om sig själv och inte har någon bild så minskar ju chansen drastiskt för att någon ska bli intresserad. Att vara så anonym passar antagligen bäst för någon som bara är där för att kolla runt. Och varför skulle denne någon kolla på just mig lite då och då, men aldrig höra av sig? Och det är ju bara han som skulle känna till mitt användarnamn sedan tidigare och leta efter det. Hans användarnamn är ju också ganska konstigt och udda.

 

Natten till idag, vid 01-tiden, hade han besökt mig igen, denne okände person. Min reaktion när jag såg det idag var som tidigare gånger jag har sett dessa nattliga anonyma besök. Det sög till i magen, blodet rusade till huvudet, kinderna hettade, hjärtat slog fortare, huvudet snurrade av osorterade tankar och känslor. Jag tvingar mig att andas djupt och tänka att det inte är han, att det bara är jag som håller på att bli galen av min egen längtan och ensamhet.

 

Men om det skulle vara han, vad skulle det betyda? Antagligen en stunds nostalgi från hans sida. Det gör ju egentligen ingen skillnad, det väsentliga är förstås att han inte är hos mig. Men ändå, för mig gör det en jättetor skillnad att bara för en stund kunna tro att han också saknar någon gång. Det är så svårt att inte veta det, att bara föreställa sig deras familjeliv med en nytänd kärlek, som kontrast till min ensamhet. 

 

Det är verkligen patetiskt att ägna sig åt den här typen av spekulationer, men patetisk är bara ett av alla obehagliga adjektiv som tyvärr passar in på mig just nu. Kanske galen också.