Att få dö en smula
Man får inte ta livet av sig när man har barn. Inte annars heller enligt Bodil Malmsten. Hon har själv varit nära att lyckas i sin ungdom och avråder alla som tänker tanken. Jag tycker det är rimligt när det gäller unga människor. Då finns fortfarande väldigt goda skäl att tro att livet blir bättre, om man bara härdar ut lite till.
När det gäller vuxna utan barn är jag inte lika säker. Jag tänker att man borde få ha rätt att avsluta sitt liv om man kommit fram till att man inte orkar kämpa längre, och att slippa andra människors fördömanden i en sådan situation.
Jag fick nyligen veta att en kvinna i min ålder och med tre barn som jag, en person jag kände till men inte kände, hängde sig under den här våren. Hon gjorde alltså verklighet av den där förbjudna tanken. En sida av mig blir lika förfärad som alla andra. Men en annan sida av mig känner djup förståelse. Hon hade en man också, jag vet inte vilka hennes skäl var. Mina skäl handlar ju om avsaknaden av en man, av en kärleksrelation.
Under det senaste året har jag haft så många dagar av våldsam inre sorg och smärta att jag ofta verkligen har förstått orden "döden som befriare". Det är första gången i mitt liv som jag har känt så, och dessutom så starkt och så länge. Jag skulle inte skrida till handling. Jag behövs som förälder. Men jag har känt ibland att det faktiskt nästan är omöjligt att leva för andras skull, även när de är ens älskade barn. Att inte vilja ha sitt eget liv är en förtärande känsla.
Min räddning har varit och är sömnen. Att sova är att få dö en smula utan att krossa andras liv. Att få försvinna, slippa agera, prata, spela normal, låtsas leva. Få vila. Många verkar ha svårt att sova under depressioner. För mig har det varit tvärtom. Det enda jag längtat till, oftast redan från det att jag stigit upp. Sömnen har varit min räddare under den här tiden. Och jag har till och med haft sköna drömmar. Som ett parallellt liv där mitt sargade hjärta och förvirrade hjärna bäddats in i dun och skyddats från plågsamma tankar och känslor.