En sämre människa
Det verkar vara en allmän uppfattning att man växer som människa av kriser och motgångar, blir mer ödmjuk och lär sig uppskatta livet mer. För min del tycker jag att det känns tvärtom.Jag har blivit en sämre människa totalt sett under det här året sedan den jag älskade lämnade mig.
Jag är en mycket sämre vän, orkar inte ta in andra människors liv med samma empati som jag hade tidigare. Och jag glömmer mycket, även sådant som vänners födelsedagar eller deras barns födelsedagar. Inte ens mina närmaste orkar jag riktigt bry mig om, som mina föräldrar. Jag försöker, men det blir ganska tomma gester.
Mina barn har jag kraft för, de är så tydligt närvarande, och modersinstinkten verkar vara stark nog att tränga igenom dimman av sorg och kraftlöshet.
Jag presterar sämre på jobbet, även om jag i grunden är högpresterande vilket kanske gör att det inte märks så mycket. Men jag märker sjäv det, och ibland ser jag att det blir tydligt även för andra.
Jag har svårt att orka träna, även om jag vet att fysisk träning är nyttig som bot mot depression och allt annat också. Jag gör vad jag kan för att tvinga mig, och ibland känns det bra, men det gick mycket bättre förut.
Jag lagar mindre god mat. Orken, inspirationen och nyanserna är försvunna. Jag lagar mat på rutin. Jag låter saker ligga framme i all oändlighet innan jag plockar undan. Jag köper inget nytt till hemmet och inga nya kläder.
Jag klarar inte att se på film, bildbaserad dramatik gör mig så ledsen och upprörd. Det enda jag kan se är hjärndöda thrillers, men det orkar jag ganska sällan. Jag läser bara böcker som handlar om lidande, klarar inte av några andra berättelser.
Jag lyssnar knappt på nyheterrna och orkar inte engagera mig alls i det som pågår i världen utanför min egen bubbla. Jag betalar pengar via autogiro till olika organisationer som tur är, jag skulle aldrig ha ork att börja med en sådan sak nu.
Jag är verkligen en mycket sämre människa nu än vad jag någonsin har varit. Det känns som ett högt pris att betala för det där året av kärlek. Det värsta av allt är att jag inte hittar någon framåtrörelse eller framtidshopp inom mig själv. Det skrämmer mig.
skriven
Du är inte en sämre människa nu. Du kanske inte gör lika mycket "gott" som tidigare, men det är inte handlingarna som gör dig god. Du är värd något oavsett dina handlingar. Du är värd mycket, även om du inte ser det själv.
Jag förstår att du skräms av att du saknar din framåtrörelse. Men jag kan läsa att den finns där. Förmågan att reflektera och fundera tycker jag visar att det finns en framtid.