Frågan
Bara någon dryg vecka innan han lämnade mig skickade han mig en fråga. Vi brukade göra det ibland när vi inte hade tid att ses på ett tag pga barnlivet, skicka varandra frågor via mejl eller sms. Rutinen var att skriva tre saker, en sak som vi gillade med den andra, en sak som vi längtade efter och en fråga.
Den här gången var frågan från honom: Tänkter du på dig och mig i framtiden?
Det kändes som en betydelsefull fråga. Vår relation hade växt fram under lite olika förutsättningar från hans och min sida. Han var nyseparerad när vi möttes, och det fanns hela tiden, både uttalat och outtalat, en obalans mellan oss genom det. Även om jag träffade honom utan andra förväntningar än kravlöst sex var jag mer redo att inleda en seriös relation än vad han var. Vi pratade mycket om det i början, men nu hade vi varit tillsammans i ett år, och det kändes inte lika aktuellt längre. Jag kände när vi var tillsammans att han hade närmat sig mig, och att vi var på gränsen till att kunna uttala en önskan om något seriöst, från båda håll. Det var maj och jag tänkte att den här sommaren kommer att bli tiden då vi bestämmer oss. Det var inte helt klart för mig vad vi skulle bestämma oss för, men jag kände att ett avgörande var på väg.
När han sen skickade mig den här frågan, fick den tyngd av vår historia. Jag kände att den betydde att den av oss som varit mest tveksam, nu funderade över, och antagligen ville ta nästa steg. Det gjorde mig varm och glad och förhoppningsfull. Han var en person som inte slösade med ord, vilket också gjorde dem betydelsefulla.
Jag svarade bara med ett ja och en smiley. Ställde inte heller direkt samma fråga tillbaka, vilket jag kunde ha gjort. Tänkte att det skulle vara något vi pratade om sen, när vi sågs. Men vi sågs aldrig mer, i alla fall inte som ett par. Han meddelade mig via mejl ett par veckor senare att hans fd sambo bett honom komma tillbaka och att han ville ge det en chans. Vi sågs ett par månader senare, efter sommaren, för ett avslut.
Ibland önskar jag att jag hade ställt frågan tillbaka via sms den där gången. Visserligen har jag raderat vår långa sms-tråd med sina hundratals meddelanden. Men då hade jag ändå sett svaret någon gång, uttalat. Jag är ganska säker ändå på att det var ett ja. Och det hade ändå skrivits över av vad som hände sen.
Men den där frågan hänger på något sätt kvar hos mig, som en av de saker som hindrar mig från att släppa taget helt och lyckas frigöra mig från känslorna för honom. Hans fråga. Och mitt ja.