Hjärtats språk
Hans hjärta hördes utanpå. Det berodde på en mekanisk hjärtklaff i metall. Den hade han fått efter att ha varit nära döden i en ovanlig och akut och mycket farlig hjärtsjukdom. Han, den vältränade fotbollsspelaren och idrottsläraren, opererades akut och har sedan dess en mekanisk klaff och äter blodförtunnande medicin. Precis som min pappa. Vissa andra likheter dem emellan också, framför allt en tysthet - en oförmåga, eller kanske ovilja, att prata i onödan. Jag tror att det finns något i den där tystnaden som jag kände igen och kände mig trygg i från min barndom, som gjorde att jag kände mig hemma. Jag som annars mest har varit tillsammans med väldigt pratsamma män.
Men, hjärtat. Det slog så att det hördes utanpå, i alla fall i tysta stunder när vi var tillsammans. Ibland ett lugnt dunkande som jag hörde när jag lutade huvudet mot hans bröstkorg i soffan medan vi såg på film. Ibland ett våldsamt bankande, som när vi älskade, och efteråt, i den njutningsfulla stillheten.
Jag tyckte så mycket om att smeka hans hårda nyckelben, andas in doften från hans bröstkorg och lyssna till hjärtats högljudda slag. Det kändes som ett alldeles eget språk. Jag saknar ljudet av hans hjärta.