Makt
Är kärlek bara ett maktspel?
Och har jag i så fall några förutsättningar att lyckas?
Jag känner mig väldigt maktlös.
Och jag är närmast fascinerad över vilken otrolig makt Hon har, hon som lever med mannen som jag älskade och ville leva med.
Först var hon missnöjd i flera år, säkert med all rätt, det vet jag ju ingenting om. Sen ville hon att de skulle gå i familjerådgivning, vilket de gjorde under ett års tid. Det slutade med att hon ville separera. Hon ville bo kvar i huset, så hon köpte ut honom. Hon ville att han skulle bo i närheten för barnens skull, och det ville han också förstås, så han köpte ett hus i närheten.
Hon ville att de skulle fortsätta i familjeterapi under ett år till, för att reda ut hur de skulle hantera föräldraskapet i fortsättningen, hon var fortfarande missnöjd med hans sätt att vara förälder på. Han gick med på det. (Av det jag såg var han en bra förälder, och man kan ju faktiskt inte detaljstyra en person som man har lämnat.) Under den här perioden möttes vi. När han efter ganska många månader berättade om mig krävde hon att jag inte skulle få träffa barnen. Lite oklart varför, men de skulle tydligen skyddas mot något. Han gick med på det. Hon fortsatte, enligt honom, att vara missnöjd med honom i familjerådgivningssamtalen.
Sen, när vi varit tillsammans i ett års tid, och det började bli allvar mellan oss, skrev hon plötsligt ett mejl och ville ha honom tillbaka. Och han gick tillbaka, det tog honom bara någon vekcka att bestämma sig. Hon dikterade villkoren för hur de skulle leva den första tiden som par igen, exempelvis skulle de inte göra allt tillsammans under sommaren, utan göra saker på varsitt håll med barnen. Han gick med på allt.
Det både skrämmer och fascinerar mig att man kan ha, och utöva, så mycket makt. Jag har aldrig varit i närheten av att ha en sådan makt över någon. Och jag känner att jag var en bricka i deras maktspel. Min kärlek och uppskattning höjde hans status i hennes ögon, så att han blev mer attraktiv för henne igen. Och samtidigt kanske hennes egen maktlöshet ökade, i situationen som ensamstående förälder, vilket ju kan innebära ganska tunga stunder. Och hon insåg väl också att hon inte i all evighet skulle kunna hindra mig från att träffa hennes barn.
Jag vet att det inte är henne jag ska fundera över, det är ju han som har gjort ett val, och det är han som valde bort mig. Men jag kan inte låta bli att tänka på henne i aspekten makt. Och jag erkänner att jag är avundsjuk, även om jag kanske inte borde vara det. Jag lade ner alla mina vapen inför kärleken, upplevde inte ens att jag hade några vapen. Men hon hade dem alla, och hon använde dem strategiskt. Kommer jag någonsin att klara en kärleksrelation om kärlek är ett maktspel?