Mina mornar
Jag går upp, oftast mellan kl halv sex och halv sju. Tar min anti-depressiva medicin. Ger katterna mat och släpper ut dem. Om barnen är hemma väcker jag dem och fixar frukost. Är de inte här sätter jag mig i soffan och jobbar innan jag går till jobbet. Det låter inte som fantastiska mornar direkt. Hade någon berättat för mig när jag var yngre att jag skulle ha det så här vid 47 års ålder hade jag blivit hysterisk.
Men nu vet jag att det här trots allt är bra mornar. Jag går upp. Jag fungerar. Jag kan till och med känna en viss ro och njutning. Ser ut över trädgården som är så vacker i morgonljuset. Gläds åt att det är jag som har planterat det mesta som växer där. Grävt, fått jord under naglarna, vattnat, släpat, klippt, krattat.
Under mer än ett halvår efter att han helt plötsligt och oväntat lämnade mig vaknade jag varje morgon med ett ångesthugg genom hela kroppen. Hjärtat värkte och bankade våldsamt. Varje morgon slogs jag till marken av insikten av att han var borta och att vi aldrig mer skulle vakna i varandras armar. Varje morgon ville jag ge upp, ligga kvar, helst dö. Jag fick tvinga mig upp, men hela dagen gick i en ångestmolande dimma.
Till slut bad jag om medicin. Då hade det gått över åtta månader. Jag vet inte om det var tiden eller medicinen, eller båda, men gradvis försvann morgonångesten. Nu kan det gå flera minuter varje morgon innan jag tänker på honom. Och när tanken kommer är den sorgsen, men den slår mig inte till marken längre. Jag viftar bort den, som man viftar bort en förvirrad humla som vilset surrar runt i sitt sökande efter en utgång.
Jag har försökt öppna fönstret och jaga ut den där humlan för gott. Än så länge har jag inte lyckats, men jag tror att det kommer att ske också, med tiden. Någon dag kommer jag att upptäcka, kanske först en sen kväll, att humlan har hittat ut, lyft mot himlen och försvunnit, och att surrandet är borta. Då ska jag ringa vårdcentralen och boka tid för att kunna trappa ner och sluta med min medicin.