1 Läs mer >>
Jag snokar inte i hans liv. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, och saknar honom hela tiden, men jag gör inget aktivt för att spionera på hans liv utan mig. Jag kollar till exempel inte på hans Facebook-sida och inte på hennes heller. Jag inser att det bara skulle göra mig illa. Jag googlar inte på hans namn. Jag har raderat vår långa sms-konversation och hans telefonnummer.
 
Men en sak händer då och då som gör att jag undrar om han kanske spanar på mig. Det är på en av de gratis dejtingsidor där jag har min bild och en text-presentation. Jag använder samma signatur som jag använde på en helt annan sajt där han och jag stämde träff utan att känna varandra, då när allt började. Och då och då ser jag nu bland de signaturer som har besökt min sida samma signatur som han använde den gången. Det är ett engelskt, men felstavat ord. Det enda som denna signatur berättar om sig själv är det som man måste ange för att kunna surfa runt på sajten; signatur, ålder, kön och bostadsort. Och det som står där stämmer exakt in på honom.
 
Det kan förstås vara en helt annan man som använder samma signatur, är lika gammal och bor i samma kommun. Antagligen är det så. Men det är ändå lite konstigt kan jag inte låta bli att tycka. Om man inte skriver något om sig själv och inte har någon bild så minskar ju chansen drastiskt för att någon ska bli intresserad. Att vara så anonym passar antagligen bäst för någon som bara är där för att kolla runt. Och varför skulle denne någon kolla på just mig lite då och då, men aldrig höra av sig? Och det är ju bara han som skulle känna till mitt användarnamn sedan tidigare och leta efter det. Hans användarnamn är ju också ganska konstigt och udda.
 
Natten till idag, vid 01-tiden, hade han besökt mig igen, denne okände person. Min reaktion när jag såg det idag var som tidigare gånger jag har sett dessa nattliga anonyma besök. Det sög till i magen, blodet rusade till huvudet, kinderna hettade, hjärtat slog fortare, huvudet snurrade av osorterade tankar och känslor. Jag tvingar mig att andas djupt och tänka att det inte är han, att det bara är jag som håller på att bli galen av min egen längtan och ensamhet.
 
Men om det skulle vara han, vad skulle det betyda? Antagligen en stunds nostalgi från hans sida. Det gör ju egentligen ingen skillnad, det väsentliga är förstås att han inte är hos mig. Men ändå, för mig gör det en jättetor skillnad att bara för en stund kunna tro att han också saknar någon gång. Det är så svårt att inte veta det, att bara föreställa sig deras familjeliv med en nytänd kärlek, som kontrast till min ensamhet. 
 
Det är verkligen patetiskt att ägna sig åt den här typen av spekulationer, men patetisk är bara ett av alla obehagliga adjektiv som tyvärr passar in på mig just nu. Kanske galen också.
 
 

Är jag galen?

1 Läs mer >>
Det verkar vara en allmän uppfattning att man växer som människa av kriser och motgångar, blir mer ödmjuk och lär sig uppskatta livet mer. För min del tycker jag att det känns tvärtom.Jag har blivit en sämre människa totalt sett under det här året sedan den jag älskade lämnade mig.
 
Jag är en mycket sämre vän, orkar inte ta in andra människors liv med samma empati som jag hade tidigare. Och jag glömmer mycket, även sådant som vänners födelsedagar eller deras barns födelsedagar. Inte ens mina närmaste orkar jag riktigt bry mig om, som mina föräldrar. Jag försöker, men det blir ganska tomma gester.
Mina barn har jag kraft för, de är så tydligt närvarande, och modersinstinkten verkar vara stark nog att tränga igenom dimman av sorg och kraftlöshet.
 
Jag presterar sämre på jobbet, även om jag i grunden är högpresterande vilket kanske gör att det inte märks så mycket. Men jag märker sjäv det, och ibland ser jag att det blir tydligt även för andra.
 
Jag har svårt att orka träna, även om jag vet att fysisk träning är nyttig som bot mot depression och allt annat också. Jag gör vad jag kan för att tvinga mig, och ibland känns det bra, men det gick mycket bättre förut.
 
Jag lagar mindre god mat. Orken, inspirationen och nyanserna är försvunna. Jag lagar mat på rutin. Jag låter saker ligga framme i all oändlighet innan jag plockar undan. Jag köper inget nytt till hemmet och inga nya kläder.
 
Jag klarar inte att se på film, bildbaserad dramatik gör mig så ledsen och upprörd. Det enda jag kan se är hjärndöda thrillers, men det orkar jag ganska sällan. Jag läser bara böcker som handlar om lidande, klarar inte av några andra berättelser.
 
Jag lyssnar knappt på nyheterrna och orkar inte engagera mig alls i det som pågår i världen utanför min egen bubbla. Jag betalar pengar via autogiro till olika organisationer som tur är, jag skulle aldrig ha ork att börja med en sådan sak nu.
 
Jag är verkligen en mycket sämre människa nu än vad jag någonsin har varit. Det känns som ett högt pris att betala för det där året av kärlek. Det värsta av allt är att jag inte hittar någon framåtrörelse eller framtidshopp inom mig själv. Det skrämmer mig.

En sämre människa

1 Läs mer >>
Göran Persson valde den här rubriken som titel på sin bok om tiden som statsminister.
 
För min del handlar den om privatlivet.
 
Jag har mina tre barn hos mig tre veckor av fyra varje månad. Den fjärde veckan inträffar ofta något som gör att åtminstone något av barnen är här någon dag. Ett par dagar i månaden är jag helt själv. Om jag inte verkligen anstränger mig för att planera in något dessa dagar äts de lätt upp av extra jobb och extra sömn.
 
En sak som jag är bra på som förälder är att skilja på mina behov och på mina barns behov, och att anpassa mig efter barnens behov. När de var mindre var deras behov att jag skulle vara med dem nästan hela tiden. Nu är det inte alls så. De är 16, 12 och 8 år och väldigt självständiga alla tre. Deras behov är att jag finns där i bakgrunden, fixar mat, håller ordning, lyssnar när de har lust att prata och annars låter dem vara i fred.
 
Det innebär att jag ofta är ensam trots att de är här hos mig. De försvinner in på sina rum, med eller utan kompisar, mobiltelefoner, datorer och spel. Eller går iväg på sina aktiviteter. Jag plockar undan efter middagen och blir sedan sittande i ett slags tomrum. På helgerna är det ännu mer så. 
 
Jag har varit bra på att skapa trivsel tidigare i mitt mamma-liv, även under åren som ensamstående. Jag har gillat att baka, laga mat, lyssna på musik, sjunga med, hitta på små fåniga saker som en plötslig utflykt eller att ha picknick i vardagsrummet för att förgylla en tisdagskväll. Men nu hittar jag ingen trivsel längre. Jag känner mig bottenlöst ensam. Jag saknar en vuxen person att prata med i mitt hem när barnen håller på med sitt. Jag saknar fysisk kärlek och omtanke från en vuxen man.
 
När jag träffade A fick jag allt detta, och det svepte in mig i en vam filt av trygghet och glädje. Det gick ibland veckor utan att vi kunde ses, men han skickade mig flera sms om dagen och jag visste att han fanns där, att han längtade efter mig, tänkte på mig. Och när vi väl sågs fanns det en självklar, fysisk, ordlös gemenskap mellan oss som skapade en syrekapsel runt mig, som en skyddande kupa i en fientlig atmosfär.
 
På en dag, ganska exakt för ett år sedan, krossades den där kapseln och all trygghetskänsla, värme och berusande syretillförsel strömmade ut och försvann på en sekund. Jag kippade efter andan, höll på att kvävas, det var bokstavligen så det kändes den första tiden. Nu har jag vant mig vid den fientligt kalla och tomma atmosfären igen, jag kan leva i den. Men jag trivs inte och jag växer inte. 
 
Mina barn växer och frodas, och det är ju deras tur nu. Jag försöker tänka att jag i alla fall har upplevt kärlek, och att det borde räcka så. Jag borde kunna klara mig utan den och ändå hitta trivsel igen. Jag försöker, men det är verkligen, verkligen svårt. 

Aldrig ensam, alltid ...

0 Läs mer >>
Jag gör vad jag kan för att gå vidare. Om jag inte gjorde det skulle jag ju bara stå kvar helt ensam där han lämnade mig för ett år sedan.
 
Jag nätdejtar. En massa mejl hit och dit, en massa skummande av profiltexter och bilder. Konstiga mejl, snälla mejl, tråkiga mejl. Gubbar, spolingar och en och annan man i min ålder mejlar till mig. Jag tar mig igenom dem. Vissa konversationer leder till en riktig dejt.
 
Jag fikar, promenerar, tar ett glas vin. Träffar snälla män, dumma män, tråkiga män, intressanta män, män som är fysiskt attraktiva för mig och män som inte är det.
 
Men ingen är han. När jag är ensam igen efter alla dessa träffar som jag aldrig har bett om att behöva ha så gråter jag över detta faktum. Och står kvar på ruta ett. 
 

Ingen är han

0 Läs mer >>
Hans hjärta hördes utanpå. Det berodde på en mekanisk hjärtklaff i metall. Den hade han fått efter att ha varit nära döden i en ovanlig och akut och mycket farlig hjärtsjukdom. Han, den vältränade fotbollsspelaren och idrottsläraren, opererades akut och har sedan dess en mekanisk klaff och äter blodförtunnande medicin. Precis som min pappa. Vissa andra likheter dem emellan också, framför allt en tysthet - en oförmåga, eller kanske ovilja, att prata i onödan. Jag tror att det finns något i den där tystnaden som jag kände igen och kände mig trygg i från min barndom, som gjorde att jag kände mig hemma. Jag som annars mest har varit tillsammans med väldigt pratsamma män.
 
Men, hjärtat. Det slog så att det hördes utanpå, i alla fall i tysta stunder när vi var tillsammans. Ibland ett lugnt dunkande som jag hörde när jag lutade huvudet mot hans bröstkorg i soffan medan vi såg på film. Ibland ett våldsamt bankande, som när vi älskade, och efteråt, i den njutningsfulla stillheten.
 
Jag tyckte så mycket om att smeka hans hårda nyckelben, andas in doften från hans bröstkorg och lyssna till hjärtats högljudda slag. Det kändes som ett alldeles eget språk. Jag saknar ljudet av hans hjärta.

Hjärtats språk

0 Läs mer >>
Två mycket vanliga saker som mina vänner säger till mig är: Han är inte värd dig, inte värd att du tänker så mycket på honom!
Och: Du är värd något mycket bättre!
 
Jag förstår att de vill utrycka uppskattning och tröst, och jag är tacksam för det, tacksam för att mina fina vänner bryr sig om mig. Men, det är två så meningslösa meningar trots allt.
 
Vem är egentligen värd något, och i vems ögon? Han var väldigt värdefull för mig, så han var och är visst värd mig. Han är fortfarande värd kärlek, och jag skulle älska honom om jag bara fick. Han är också värd något för tre barn och en sambo, en sambo som tyckte att han var värd så mycket att hon bad honom komma tillbaka. Han var tvungen att välja mellan två liv, och han valde det som han kände bäst till och redan hade valt en gång tidigare. I detta val sårade han mig våldsamt, men det gör honom inte mindre värdefull. Tvärtom, det jag sörjer är ju just att jag förlorat någon som var väldigt värdefull för mig. Sen önskar jag förstås att han hade valt mig, och jag tycker också att hans sätt att avsluta vår relation var feg. Men vem gör egentligen slut på ett bra sätt?
 
Och jag, vad är det som säger att jag är värd något mycket bättre? Vem kan egentligen uttala sig om det? Och om jag nu är det, vad är den insikten värd om det inte finns någon som ser värdet? Att vara ett värdefullt smycke som ligger ensamt kvar på en sammetskudde är inte vad jag strävar efter. Hellre i så fall mindre värd men använd.
 
 

Värdet

1 Läs mer >>
Vilken är den, om första meningen i berättelsen är denna?
 
Under de senaste 12 åren har jag blivit lämnad av tre män som jag har velat leva med.
 
En fullt rimlig andra mening är: Den enda gemensamma nämnaren är jag.
 
Den skulle kunna leda till en berättelse om självanklagelser, terapi och nya insikter. Men jag tror inte att den berättelsen är min. Den skulle också kunna leda till en annan slags berättelse, om otrohet och olika slags svek, för att landa i bitterhet. Men det känns inte heller som min berättelse.
 
En möjlig andramening är förstås: Men mitt goda humör, min självdistans och min humor gör att jag tar dagen som den kommer och är full av förväntan inför framtiden. Backspegeln är mindre än framrutan, och det finns ett skäl för det!!!!
 
Hm, inte riktigt jag.
 
En andramening som jag hoppas kunna formulera någon dag är: Men jag vågar ändå tro på att jag någon gång ska få leva i en långvarig kärleksrelation.
 
Hur kommer jag dit, hur hittar jag det där hoppet? 
 
En annan mening som vore önskvärd att kunna formulera är: Det är ok för mig att leva mitt liv utan en långvarig kärleksrelation, mitt liv är fullgott utan det.
 
Hur kommer man dit då, förutom av sig själv vid hög ålder kanske? Är någon annan där och kan berätta?
 
Tills vidare får jag välja den här: Jag hoppas att det handlar om otur och att turen vänder snart.
 
 

Andra meningen

0 Läs mer >>
Man får inte ta livet av sig när man har barn. Inte annars heller enligt Bodil Malmsten. Hon har själv varit nära att lyckas i sin ungdom och avråder alla som tänker tanken. Jag tycker det är rimligt när det gäller unga människor. Då finns fortfarande väldigt goda skäl att tro att livet blir bättre, om man bara härdar ut lite till.
När det gäller vuxna utan barn är jag inte lika säker. Jag tänker att man borde få ha rätt att avsluta sitt liv om man kommit fram till att man inte orkar kämpa längre, och att slippa andra människors fördömanden i en sådan situation.
 
Jag fick nyligen veta att en kvinna i min ålder och med tre barn som jag, en person jag kände till men inte kände, hängde sig under den här våren. Hon gjorde alltså verklighet av den där förbjudna tanken. En sida av mig blir lika förfärad som alla andra. Men en annan sida av mig känner djup förståelse. Hon hade en man också, jag vet inte vilka hennes skäl var. Mina skäl handlar ju om avsaknaden av en man, av en kärleksrelation.
 
Under det senaste året har jag haft så många dagar av våldsam inre sorg och smärta att jag ofta verkligen har förstått orden "döden som befriare". Det är första gången i mitt liv som jag har känt så, och dessutom så starkt och så länge. Jag skulle inte skrida till handling. Jag behövs som förälder. Men jag har känt ibland att det faktiskt nästan är omöjligt att leva för andras skull, även när de är ens älskade barn. Att inte vilja ha sitt eget liv är en förtärande känsla.
 
Min räddning har varit och är sömnen. Att sova är att få dö en smula utan att krossa andras liv. Att få försvinna, slippa agera, prata, spela normal, låtsas leva. Få vila. Många verkar ha svårt att sova under depressioner. För mig har det varit tvärtom. Det enda jag längtat till, oftast redan från det att jag stigit upp. Sömnen har varit min räddare under den här tiden. Och jag har till och med haft sköna drömmar. Som ett parallellt liv där mitt sargade hjärta och förvirrade hjärna bäddats in i dun och skyddats från plågsamma tankar och känslor. 
 
 
 

Att få dö en smula

0 Läs mer >>
Det är så förvirrande att det som är rätt beteende när man har en kärleksrelation är helt plötsligt fel när man blivit dumpad. Och alla i omgivningen verkar förvänta sig att man ska byta beteende lika enkelt som när man byter kläder. Mina starka känslor för honom och min vilja att vara tillsammans med honom i lust och nöd var rätt inställning i en kärleksrelation. Men nu är samma känslor och vilja fel. Nu bör jag sluta ha känslor för honom och känna att han var fel för mig. Jag bör vilja hitta någon annan, som är mer rätt. Det är bara så svårt att leta efter den rätte när det känns som om jag redan har träffat honom. 
 
 
 

Rätt & Fel

0 Läs mer >>
Bara någon dryg vecka innan han lämnade mig skickade han mig en fråga. Vi brukade göra det ibland när vi inte hade tid att ses på ett tag pga barnlivet, skicka varandra frågor via mejl eller sms. Rutinen var att skriva tre saker, en sak som vi gillade med den andra, en sak som vi längtade efter och en fråga.
 
Den här gången var frågan från honom: Tänkter du på dig och mig i framtiden?
 
Det kändes som en betydelsefull fråga. Vår relation hade växt fram under lite olika förutsättningar från hans och min sida. Han var nyseparerad när vi möttes, och det fanns hela tiden, både uttalat och outtalat, en obalans mellan oss genom det. Även om jag träffade honom utan andra förväntningar än kravlöst sex var jag  mer redo att inleda en seriös relation än vad han var. Vi pratade mycket om det i början, men nu hade vi varit tillsammans i ett år, och det kändes inte lika aktuellt längre. Jag kände när vi var tillsammans att han hade närmat sig mig, och att vi var på gränsen till att kunna uttala en önskan om något seriöst, från båda håll. Det var maj och jag tänkte att den här sommaren kommer att bli tiden då vi bestämmer oss. Det var inte helt klart för mig vad vi skulle bestämma oss för, men jag kände att ett avgörande var på väg.
 
När han sen skickade mig den här frågan, fick den tyngd av vår historia. Jag kände att den betydde att den av oss som varit mest tveksam, nu funderade över, och antagligen ville ta nästa steg. Det gjorde mig varm och glad och förhoppningsfull. Han var en person som inte slösade med ord, vilket också gjorde dem betydelsefulla.
 
Jag svarade bara med ett ja och en smiley. Ställde inte heller direkt samma fråga tillbaka, vilket jag kunde ha gjort. Tänkte att det skulle vara något vi pratade om sen, när vi sågs. Men vi sågs aldrig mer, i alla fall inte som ett par. Han meddelade mig via mejl ett par veckor senare att hans fd sambo bett honom komma tillbaka och att han ville ge det en chans. Vi sågs ett par månader senare, efter sommaren, för ett avslut. 
 
Ibland önskar jag att jag hade ställt frågan tillbaka via sms den där gången. Visserligen har jag raderat vår långa sms-tråd med sina hundratals meddelanden. Men då hade jag ändå sett svaret någon gång, uttalat. Jag är ganska säker ändå på att det var ett ja. Och det hade ändå skrivits över av vad som hände sen.
 
Men den där frågan hänger på något sätt kvar hos mig, som en av de saker som hindrar mig från att släppa taget helt och lyckas frigöra mig från känslorna för honom. Hans fråga. Och mitt ja.

Frågan

0 Läs mer >>
Är kärlek bara ett maktspel?
Och har jag i så fall några förutsättningar att lyckas?
Jag känner mig väldigt maktlös.
Och jag är närmast fascinerad över vilken otrolig makt Hon har, hon som lever med mannen som jag älskade och ville leva med.
 
Först var hon missnöjd i flera år, säkert med all rätt, det vet jag ju ingenting om. Sen ville hon att de skulle gå i familjerådgivning, vilket de gjorde under ett års tid. Det slutade med att hon ville separera. Hon ville bo kvar i huset, så hon köpte ut honom. Hon ville att han skulle bo i närheten för barnens skull, och det ville han också förstås, så han köpte ett hus i närheten. 
 
Hon ville att de skulle fortsätta i familjeterapi under ett år till, för att reda ut hur de skulle hantera föräldraskapet i fortsättningen, hon var fortfarande missnöjd med hans sätt att vara förälder på. Han gick med på det. (Av det jag såg var han en bra förälder, och man kan ju faktiskt inte detaljstyra en person som man har lämnat.) Under den här perioden möttes vi. När han efter ganska många månader berättade om mig krävde hon att jag inte skulle få träffa barnen. Lite oklart varför, men de skulle tydligen skyddas mot något. Han gick med på det. Hon fortsatte, enligt honom, att vara missnöjd med honom i familjerådgivningssamtalen.
 
Sen, när vi varit tillsammans i ett års tid, och det började bli allvar mellan oss, skrev hon plötsligt ett mejl och ville ha honom tillbaka. Och han gick tillbaka, det tog honom bara någon vekcka att bestämma sig. Hon dikterade villkoren för hur de skulle leva den första tiden som par igen, exempelvis skulle de inte göra allt tillsammans under sommaren, utan göra saker på varsitt håll med barnen. Han gick med på allt.
 
Det både skrämmer och fascinerar mig att man kan ha, och utöva, så mycket makt. Jag har aldrig varit i närheten av att ha en sådan makt över någon. Och jag känner att jag var en bricka i deras maktspel. Min kärlek och uppskattning höjde hans status i hennes ögon, så att han blev mer attraktiv för henne igen. Och samtidigt kanske hennes egen maktlöshet ökade, i situationen som ensamstående förälder, vilket ju kan innebära ganska tunga stunder. Och hon insåg väl också att hon inte i all evighet skulle kunna hindra mig från att träffa hennes barn.
 
Jag vet att det inte är henne jag ska fundera över, det är ju han som har gjort ett val, och det är han som valde bort mig. Men jag kan inte låta bli att tänka på henne i aspekten makt. Och jag erkänner att jag är avundsjuk, även om jag kanske inte borde vara det. Jag lade ner alla mina vapen inför kärleken, upplevde inte ens att jag hade några vapen. Men hon hade dem alla, och hon använde dem strategiskt. Kommer jag någonsin att klara en kärleksrelation om kärlek är ett maktspel?

Makt

0 Läs mer >>
The Gods have rolled the dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
loses someone dear
 
The winner takes it all
the loser standing small
Beside them Victory
that´s our destiny

Björn & Benny

0 Läs mer >>
Den dagen jag bestämde mig för att jag måste skaffa mig en älskare regnade det och min vita Volvo kombi från -89 hade precis lagt av för gott mitt i en vägkorsning. Jag fattade inte beslutet om en älskare direkt. Först måste två förvånade barn flyttas ur bilen. Sen måste bilen knuffas bort från korsningen. Barnens pappor fick ringas upp och kom och skjutsade dem till sina respektive aktiviteter med sina mycket nyare bilar.
Själv gick jag hem, blöt och kall, frös ända in i märgen trots att det var försommar. Ringde bilskroten som lovade att komma och hämta vraket inom någon av de närmaste dagarna. Slängde av mig alla kläder och ställde mig i en varm dusch. Skruvade upp SR Metropol på högsta volym och hoppade omkring i en slags krigsdans inne i duschen. Lika mycket upprymd som frustrerad. Tänkte på mina år med en mycket äldre man, pappa till yngsta sonen. Tänkte på alla år utan sex, utan närhet, med en massa besvikelser och slitage. Kände att jag inte ville vara en vit Volvo kombi från -89, inte riktigt än. 
 
Jag klev i en morgonrock, målade naglarna och registrerade mig sedan på en sajt för tillfälliga sex-träffar på nätet. Många gifta män fanns där, men jag kände att jag inte orkade bry mig. Det fick vara deras ansvar. Men sen blev jag kontaktad av A, som också var singel. Det kändes som ett bättre val än en gift man, jag hade ingen önskan om att såra någon tredje part.
 
Vi stämde träff. Vi hade sex. Det var helt underbart. Det skulle bara vara en gång, men det blev snabbt 2, 3, 20... Det gick så snabbt, så lätt, och kändes så självklart. Ganska snart utvecklades det till kärlek. Jag tänkte att det var för bra för att vara sant, och det var det ju också...

Dagen då allt började

0 Läs mer >>
Precis innan han lämnade mig hade jag tänkt jobba betydligt mindre. Jag såg fram emot att vara lite mindre duktig och lite mer öppen för närhet och umgänge. Nu blev det istället jobbet som fick träda in som drog i mitt liv, för att ta mig igenom den värsta förlamningen och ensamhetsförtvivlan.
 
Först hade jag ett par andra droger, cigaretter och alkohol. Men jag är ju egentligen inte rökare, och alkohol vill jag inte fastna så mycket i att jag sedan måste bli helnykterist. Så jag slutade röka och drog ner rejält på alkoholen. Som tur var hade jag då fått en anti-depressiv medicin, för helt utan substanser hade jag nog inte orkat. I början fick jag också en ångestdämpande, mer beroendeframkallande medicin, men den tog jag bara under ett kort tag.
 
Jag har sällan jobbat så mycket som under det senaste året. Och det har fungerat bra, både som distraktion och för att ge mig känslan av att det finns något område i livet där jag är värdefull och omtyckt. Det har också gett mig en känsla av trygghet mitt i rädslan för livet som jag drabbades av. Jag kan i alla fall försörja mig, vad som än händer. Men nu är jag lite trött av allt jobb. Skulle verkligen behöva vila över sommaren. Det ska jag också försöka göra, men jag är lite rädd för tomheten som kanske uppstår då, när jag inte kan fylla den med jobb.
 
 

Jobb och andra droger

1 Läs mer >>
Ofrivilligt barnlös heter det ju, och det känns som en korrekt beskrivning av en känsla. Men när man är ofrivilligt partnerlös, eller ofrivilligt kärlekslös, vad heter det då?
 
Singel. Det låter ju närmast glatt och svängigt, även om ordet nog hade en mer beklagande klang tidigare. Ensamstående. Det låter som ett konstaterande i deklarationen.
 
Borde det inte finnas ett begrepp för något som rimligtvis måste vara ett väldigt vanligt tillstånd, dvs att man inte har en kärlekspartner och att man är ledsen för det?

Ofrivilligt manlös

0 Läs mer >>
Jag går upp, oftast mellan kl halv sex och halv sju. Tar min anti-depressiva medicin. Ger katterna mat och släpper ut dem. Om barnen är hemma väcker jag dem och fixar frukost. Är de inte här sätter jag mig i soffan och jobbar innan jag går till jobbet. Det låter inte som fantastiska mornar direkt. Hade någon berättat för mig när jag var yngre att jag skulle ha det så här vid 47 års ålder hade jag blivit hysterisk.
 
Men nu vet jag att det här trots allt är bra mornar. Jag går upp. Jag fungerar. Jag kan till och med känna en viss ro och njutning. Ser ut över trädgården som är så vacker i morgonljuset. Gläds åt att det är jag som har planterat det mesta som växer där. Grävt, fått jord under naglarna, vattnat, släpat, klippt, krattat. 
 
Under mer än ett halvår efter att han helt plötsligt och oväntat lämnade mig vaknade jag varje morgon med ett ångesthugg genom hela kroppen. Hjärtat värkte och bankade våldsamt. Varje morgon slogs jag till marken av insikten av att han var borta och att vi aldrig mer skulle vakna i varandras armar. Varje morgon ville jag ge upp, ligga kvar, helst dö. Jag fick tvinga mig upp, men hela dagen gick i en ångestmolande dimma.
 
Till slut bad jag om medicin. Då hade det gått över åtta månader. Jag vet inte om det var tiden eller medicinen, eller båda, men gradvis försvann morgonångesten. Nu kan det gå flera minuter varje morgon innan jag tänker på honom. Och när tanken kommer är den sorgsen, men den slår mig inte till marken längre. Jag viftar bort den, som man viftar bort en förvirrad humla som vilset surrar runt i sitt sökande efter en utgång.
 
Jag har försökt öppna fönstret och jaga ut den där humlan för gott. Än så länge har jag inte lyckats, men jag tror att det kommer att ske också, med tiden. Någon dag kommer jag att upptäcka, kanske först en sen kväll, att humlan har hittat ut, lyft mot himlen och försvunnit, och att surrandet är borta. Då ska jag ringa vårdcentralen och boka tid för att kunna trappa ner och sluta med min medicin.
 
 

Mina mornar