Jag har träffat en hel del män under det senaste året. Vissa har jag också haft sex med. Ett par av dem har jag träffat ett antal gånger innan någon av oss har avslutat det eller så har det runnit ut i sanden.
Med tanke på hur lite tid jag har varje månad utan mina barn så är det faktiskt en slags bedrift. Och så fort jag är lite trött, som idag, undrar jag hur jag har orkat med alla dessa dejter.
Men jag minns hur det kändes under det första halvåret efter han lämnade mig, och varför jag träffade så många just då. Jag hade ett desperat, verkligen desperat behov av att någon skulle se mig, tycka att jag var vacker, vilja ha mig. Ofta fick jag ångest över tanken att ingen man någonstans i hela världen tänkte på mig, ville vara med mig. Numera tänker jag rätt ofta den tanken också, men den väcker inte samma ångest, den är mest som ett lite deppigt konstaterande.
Min första dejt var en så fullständig katastrof att jag får andnöd även nu när jag tänker på den. Den var så hemsk att den är värd ett eget blogginlägg... Men sen hade jag lite mer tur och träffade en väldigt fin man som jag tyckte om och som tyckte om mig. Han gav mig en hel del av den där upprättelsen jag behövde. Tyvärr kunde jag ändå inte bli kär i honom på riktigt, han blev ganska snart mer som en vän. Vårt sexliv var inte så bra, men jag fick ändå närhet och hade någon att vara med, och vi kunde prata med varandra väldigt bra.
Efter honom träffade jag hans motsats, en man som var väldigt fysisk och en härlig älskare, men inte så lätt att prata och vara med. Honom träffar jag sporadiskt fortfarande, för vi delar samma längtan efter kroppskontakt. Men vi kommer inte att kunna bli ett par av flera olika skäl.
Jag har också träffat ett par gifta män. Två av dem har jag tyckt väldigt mycket om, och hade nog kunnat bli kär i om de var lediga. Jag bröt med dem när jag började få känslor för dem, men innan dess gav de mig bekräftelsen av att jag var attraktiv som hel människa, inte bara som sexpartner.
Något jag tänkt på under det här året är att de gifta män jag träffat känts mindre trasiga och knepiga än de skilda männen. Jag vet inte om det är inbillning från min sida, kanske är det enklare för mig att förhärliga dem jag inte kan få. Men det finns något sorgligt i tanken att de män som finns lediga för mig är ganska tilltufsade och skadade, medan de gifta männen har en avslappnad naturlighet som jag tycker är väldigt attraktiv. Jag inser att jag generaliserar utifrån ett trots allt ganska litet underlag. Och framför allt att jag drar slutsatser efter ett år där jag själv varit psykiskt sjuk av sorg, trots att jag gärna vill tro att jag ändå inte upplevs som trasig...
Att jag träffat gifta män har också med ett inre tvångsmässigt behov att göra. I början var jag fullständigt förkrossad över insikten att han lämnat mig för att direkt gå tillbaka till sin kärnfamilj, från en dag till en annan. Jag plågades dag och natt av inre bilder av dem som en lycklig fem-persons-enhet. När jag såg familjer som liknade deras högg det till av smärta inom mig. Jag kände mig så totalt övergiven, ensam, misslyckad och värdelös, inte bara som kvinna utan även i mitt familjeprojekt. Det var vidrigt. Att då ha sex med gifta män som på ytan också såg väldigt lyckade och lyckliga ut i sina familjeliv kändes faktiskt som en slags terapi. Jag fick ett tydligt bevis på att allt inte är som det ser ut att vara. Jag behövde den där tydligheten för att förstå.
Nu har jag tack och lov kommit över just den där familje-ångesten. Det känns som en enorm lättnad. Men så har det gått ett helt år av smärta och sorg också. Jag tror inte att jag behöver träffa gifta män av det skälet. Samtidigt, rent krasst, så är utbudet av män som jag kan träffa lite då och då bara för att få sex och kroppslig närhet större om det innefattar gifta män. Och på ett sätt är det enklare att få just sex då, det är uttalat att det inte handlar om något annat. Med en singel-man uppstår hela grejen av att lära känna, försöka passa in i varandras liv, upptäcka att det inte går, göra slut osv. En ganska krånglig process om man bara är på nivån att vilja ha någon i sin säng en stund, den enda kvällen i månaden som barnen inte är hemma...
Jag har känt ett stort behov av sex, men det börjar minska nu. Det var något som väckts av honom, som var en viktig beståndsdel i vårt förhållande, en stor källa till närhet och glädje. Med honom upplevde jag det som magiskt, på samma gång som det var enkelt, självklart. Så har det inte känts med någon efter honom. I början skrek min kropp efter att få uppleva det igen, och att få vara så viktig för någon annan igen, så jag var verkligen tvungen att söka upp sex. Det var tvångsmässigt, men det jag sökte upp var väldigt vanligt sex med vanliga män, så det var inget destruktivt i det. Men nu känns det skönt att den tiden är förbi.
Nu är jag nästan rädd för att jag ska bli en nunna helt och hållet med mitt nyvunna lugn. Jag skriver hellre här på bloggen än letar män på nätet. Jag känner mig som en ganska trött och gammal kvinna som tittar bakåt hellre än framåt, men som också klarar att vara i nuet i en slags uppgiven vilsamhet. Jag tänker att jag måste upprätthålla lite dejtande för att inte leva som en nunna, eller som en gammal kvinna, riktigt än. Den tiden kommer väl ändå i livet, om jag får leva. Som det är nu måste jag nog försöka lite till. Jag ser det som sjukgymnastik.
