alladagarna.blogg.se

Hej!

Sist du skrev i julas, ett svar på mitt julkort, skrev du att du inte ville att jag skulle kontakta dig mer. Nu väljer jag ändå att skriva till dig fast jag egentligen inte vågar. Det gör mig ont att mitt agerande gentemot dig har fått dig att må så dåligt, jag är ledsen för det.

 

I går, på midsommarafton, satt jag i bilen på väg upp till V, min mamma körde. Inga barn, ingen X. Det blev inte X och jag igen. Redan när du och jag träffades i slutet på förra sommaren hade jag på känn att det skulle bli så. Allt gammalt kom tillbaka ganska snabbt. 

 

Jag har kommit fram till att det som fick  mig att svara ja när X frågade om hon och jag skulle försöka igen var längtan efter kärnfamiljen, inte henne. Det var längtan efter den som fick mig att agera som jag gjorde.

   

Jag har tänkt mycket på dig under det senaste året, det var bara ett knappt år men vi hann med så mycket, allt mysigt vi gjorde tillsammans, att 'bara vara' med dig kändes bra. Jag är glad att jag fick uppleva den känslan tillsammans med dig. Du hade inte fel när du kände att jag hade känslor för dig, det hade jag, stora känslor.

 

Jag har under flera månaders tid tänkt att jag skulle kontakta dig men inte riktigt vågat. 

Julkortet var menat som en signal att det bara var barnen och jag nu.

 

Skulle du kunna tänka dig att träffa mig?

Jag har full förståelse om du inte vill, och om du kokar av ilska när du läser det här.

 

Kram

A