alladagarna.blogg.se

Jag läste en bok om vanor och om hur de bildar mönster i hjärnan som är så starka att de styr våra liv.

Där stod om en man som hela sitt liv känt sig misslyckad och som vid 28 års ålder ville ta sitt liv i ren desperation. Men han bestämde sig för att ge sig själv ett år först, ett år av tro. Han skulle beslutsamt, under ett år, tro på det han egentligen inte trodde på, att han skulle kunna bli lycklig. Under ett år levde, agerade och skrev han som om han var fast övertygad om detta faktum. Och han lyckades, efter ett år levde han redan ett bättre liv. Bokens poäng var att han skapade nya vanor som sedan blev ett mönster, ett nytt mönster att följa.

 

Jag tänker att jag inte har något att förlora på att göra som han. I mitt fall handlar det om bristen på tilltro till att jag ska kunna träffa en man som jag kan leva i en lång och fin kärleksrelation med. Jag tror just nu inte alls att det går. Men om jag ändå ska ge upp så kan jag ju göra det om ett år, det är ju aldrig försent att ge upp...

 

Så jag fattar ett beslut nu. Jag ska leva, agera och skriva som om jag vore övertygad om att det går. Jag ska inte förneka min sorg eller smärta under tiden, men inte låta det förhindra tilltron. Under ett år. Så får vi se vad som händer.