Ett brev
Jag har haft lust att skriva till honom under de senaste dagarna. Delvis tror jag att jag längtar efter att få skriva att jag börjar frigöra mig från hans grepp. Men när jag rannsakar mig själv undrar jag om det inte bara är samma gamla vanliga längtan som tidigare, efter att nå fram, att ha kontakt. Om jag verkligen hade släppt taget om honom skulle jag antagligen inte ha något behov alls av att skriva.
I alla fall. Det jag skulle vilja skriva skriver jag här istället. Men så här skulle jag formulera det om han var mottagaren:
Hej
Jag ville skriva till dig för att berätta att jag börjar må bättre och att jag håller på att släppa taget om dig på riktigt och gå vidare. Det känns väldigt skönt att kunna skriva det och vara ärlig. Men också jobbigt att erkänna hur lång tid det har tagit.
För ett år sedan kom jag hem från en resa till Turkiet med barnen på midsommarafton och firade dagen med barnen och mina föräldrar. Allt såg bra ut på ytan. Men mitt inre var i chock och det enda jag kände var sorg, smärta och saknad. I lite drygt en månad hade jag vetat att du inte ville vara med mig längre.
I år har jag inte barnen hos mig. Jag har tackat nej till snälla vänners erbjudande om sällskap och är ensam hemma med katterna. Det ser troligen konstigare ut på ytan, en midsommarafton helt utan sällskap. Men jag mår bra idag. Jag vilar, lyssnar på klassisk musik, låter mina tankar vandra. Känner frid och övar mig i att följa mitt nya, inre beslut; att känna tillit inför framtiden och möjligheten till att få leva i ett fint kärleksförhållande någon gång, även om det inte blir med dig.
Jag ser dig framför mig, tillsammans med X och dina barn, och jag övar mig i att inte känna svartsjuka utan att kunna se det fina i att ni vill vara tillsammans. Jag hade oturen att hamna mellan dig och X, i en relation som fortfarande var viktigast för er, utan att veta om det.
Om det är något jag önskar nu så är det att du hade vågat vara ärlig mot mig och berätta hur mycket X betydde för dig och att du skulle vilja ha henne tillbaka om det gick. Jag hade velat träffa dig ändå, men jag hade skyddat mitt hjärta bättre. Nu var jag helt ogarderad när slaget kom. Jag hann inte få upp armarna, skottet gick direkt in.
Jag föll länge, och jag tappade nästan fotfästet helt. Jag fick ta medicin för att klara av att jobba och att vara förälder. Ett tag kändes det på allvar som att jag inte skulle lyckas hindra fallet. Men till slut fick jag fäste någonstans, klamrade mig fast och stagade långsamt upp mig själv.
Under den här tiden har jag träffat ett par män utan att känna något alls för dem. Det har verkligen skrämt mig, jag har tänkt att jag aldrig mer kommer att kunna älska någon efter dig. Du vet hur vi pratade om din mamma som levt ensam så länge. Nu ser jag det inte alls som otroligt att jag också kommer att leva så, även om jag hoppas på något annat. Men om det blir så tänker jag i alla fall försöka leva så bra som möjligt, jag tänker ta hand om mig själv.
På sista tiden har jag träffat en man som jag i alla fall tycker är attraktiv. Han är impulsiv, och på kort tid har han sagt en massa kärleksfulla saker till mig. Ord som jag hade önskat att få höra från dig, och som jag förstås hoppades att få höra från dig efter lite mer tid. Du var tveksam och försiktig, och jag förstod att du hade skäl till det, men jag kände samtidigt att det fanns något som växte även inom dig. Jag trodde det i alla fall. Nu vet jag inte, kanske var det mest jag som hade känslor. Kanske längtade du hela tiden efter X utan att säga det, som jag innerst inne längtar efter dig.
Hur som helst. Det har känts bra för mig att få höra de där orden av någon. Och jag ska vara försiktig med både hans och mitt hjärta nu, för jag vill inte skada någon så som du, säkert ofrivilligt, skadade mig. Så småningom hoppas jag kunna känna så som jag kände för dig för någon annan, och att det ska vara besvarat. Jag tillåter mig just nu att tro på att det kan bli så, och att inte behöva ha någon lösning för hur det ska bli annars. Den får komma till mig senare.
Jag tänker att äkta kärlek är en nåd, både att få den av någon och att kunna ge den till någon. Jag tyckte att jag fick den från dig under en tid, och jag är tacksam för det. Och jag ger den till dig. I äkta kärlek ryms bara en enda önskan; och det är att den andra ska vara lycklig. Så det är vad jag önskar dig. Lycka, och nåden i att få och ge kärlek.
M