På väg att bli fri
Jag har fått allt fler tecken på att jag kanske, faktiskt, håller på att bli fri från honom och från sorgen och smärtan. Vågar knappt skriva om dem av rädsla för att jag ska trilla ner i avgrunden igen.
Häromveckan anmälde jag mig till en kurs i sommar som jag faktiskt ser fram emot. Trots att jag trodde att jag skulle tillbringa mina veckor utan barn mest med att grubbla. Inte i samma ångest som förra sommaren, men ändå i något slags vemod och stillhet.
Det kändes länge omöjligt att våga åka iväg och vara en hel kursvecka bland främmande människor, mitt i smärtan. Sen såg jag den här kursen, en blandning av dans och meditation och kände att den faktiskt verkade helt rätt för mig, Inte minst för att den innehåller dans. Vi tyckte om att dansa han och jag, och jag har haft svårt att erövra glädjen i dansen sedan han försvann. Men jag skulle verkligen vilja göra det, dans har varit en liten del av mitt liv länge.
Och idag, på tunnelbanan på väg till jobbet, kändes det plötsligt som om jag kunde se honom lite utifrån, och nästan ha glömt hur det kändes att älska honom. Jag såg honom framför mig, tillsammans med sin sambo och deras barn, och det smärtade inte som förut. Han verkade avlägsen, som någon som inte har med mig att göra.
Det viktigaste är att alla tecken handlar om känslor, inte om tankar. Jag har tänkt bort honom ur mitt liv ända sen dagen då han gjorde slut, men slutsatsen har inte nått fram till mina känslor. Nu börjar det kanske hända. Men, som sagt, jag är rädd för bakslag.