Mitt svar på avslutet
Dagen efter jag fått hans avskedsmejl svarade jag så här:
"Ok, då vet jag. Det gör väldigt ont att höra förstås, men det är ändå bättre att veta än att undra.
Jag tycker också att 14 år och 3 barn är värt att kämpa för. Och jag förstår att det kan kännas skönt att få upprättelse när den som har lämnat en ångrar sig och vill komma tillbaka, att du får bli vald igen. Jag hoppas att du blir lycklig, det tycker jag att du förtjänar att få vara.
För min del är det nog jobbigare om vi träffas nu än om vi låter bli. Vi kanske kommer att råka stöta på varandra, men förhoppningsvis blir det inte den närmaste tiden, och om det blir det kan vi väl försöka undvika varandra. När det har gått mer tid kommer jag kanske inte att tycka att det gör något om vi stöter på varandra.
Jag saknar dig, och det känns så konstigt just nu när det är så nytt att förstå att vi inte ska ses mer, men jag ska börja jobbet med att sörja och gå vidare.
M"
Jag var helt förlamad när jag skrev detta, som i chock. Det viktigaste kändes på något sätt att vara värdig, att ge honom fri. Men också att undvika honom, för att inte bryta ihop i hans närvaro.
Efter ett par veckor hade smärtan hunnit ikapp mig och det molade ständigt inom mig av ångest när jag tänkte på dem två tillsammans. Insikten om att han var borta, trots vår fina kärlek som precis hade börjat slå ut i blom, var så outhärdligt smärtsam. Jag skickade ett mejl till:
"Jag ska inte skriva mer till dig, du behöver inte vara orolig för det.
Men jag ville bara göra ett tillägg till mitt svar, som jag inte riktigt hann tänka på när jag skrev det, jag var nog lite i chocktillstånd.
Det känns faktiskt väldigt jobbigt och orättvist att du får gå direkt från mig in i en annan kvinnas väntande famn och dessutom får hela kärnfamiljspaketet som en fin sommarpresent, och få bli allmänt älskad och uppskattad. Medan jag måste pussla ihop alla mina bitar ensam, utan att ha varit förberedd, och samtidigt försöka hantera all sorg och saknad efter dig.
Så fast jag förstår ditt val och respekterar det, så känns det verkligen hårt just nu, att du inte ens behöver vara ensam ett litet tag. Det känns som om jag bara hjälpte henne att bli kär i dig igen och att jag bara var ett substitut för henne, så att du slapp känna dig ensam i väntan på att hon skulle ta dig tillbaka. :-(
M"
Jag fick inga svar, inte på något av dessa mejl. I slutet av den långa plågsamma sommaren skrev jag till honom igen, och sa att jag nog behövde ha ett avslutande samtal trots allt. Det svarade han på och vi sågs en sista gång i augusti. Sedan dess har vi inte setts, och inte heller stött på varandra.