Fortsättningen
Det händer för mycket i mitt liv just nu för att jag ska hinna tänka och skriva. Men jag kommer nog att fortsätta att skriva här lite då och då, på temat kärlek och ensamhet. Känner att jag har mer att fundera över och formulera kring det. Bara inte just nu.
Just nu vill jag bara skriva den fantastiska meningen: Jag har en pojkvän!
Lite barnsligt uttryck kanske, det skulle också kunna kallas särbo, lika korrekt och mognare. Men jag känner mig barnsligt bubblande glad just nu, och det känns så skönt att få skriva pojkvän om honom. Vi har pratat i helgen, pratat om allt som hände, om spruckna kärnfamiljsdrömmar, om svek och smärta, om julkort och svårigheten i att kommunicera, om längtan, om kärlek, om barn, hans och mina. Om framtiden. Han kom från att ha tränat barn i fotboll, hans vanliga helgsyssla, men på vägen hit hade han åkt hem och bytt om till en fin skjorta och köpt blommor till mig. Jag hade köpt kräftor och kantareller. Vi åt middag och pratade. Låg i min järnsäng på altanen med tända ljus och pratade. Tittade på House of Cards och pratade. Somnade omslingrade, vaknade och pratade lite till.
Vi bestämde att det är vi nu. På riktigt. Jag har en pojkvän! En man som jag är kär i och som är kär i mig. En man som jag sörjt förslusten av så starkt att sorgen däckade mig. Men just nu känner jag bara glädje och tacksamhet. Jag vet tillräckligt om livet för att förstå att det här kan ändras när som helst, förmodligen väldigt snart. Men just nu, just nu är jag väldigt lycklig.