alladagarna.blogg.se

Ok. Det här är vad jag fått veta.

Information som jag behöver reflektera över, ihop med alla känslorna som virvlar runt i mitt bröst.

Jag har svårt att skriva något vettigt här när allt snurrar. Men kommer säkert att vilja skriva om det senare. 

 

Det han berättade när vi sågs i förra veckan är förstås enbart hans version. Jag bara skriver den rakt upp och ned här, utan kommentarer eller tolkningar. Än..

 

Han blev helt överrumplad när hon, i början av juni förra året, mejlade och frågade om de inte skulle försöka igen. Enligt honom hade det inte funnits något tecken tidigare på att hon ville det. Tvärtom hade hon verkat irriterad på honom. Han hade precis berättat för henne att det kändes seriöst med mig och att han ville att jag skulle få börja träffa hans barn, i långsam takt.

 

När frågan kom blev han överrumplad och stressad. Kände att det var viktigt att bestämma sig snabbt för att minska förvirringen som uppstod. Han kände en stark längtan efter kärnfamiljen, och han hoppades att gemensam tid med barnen som en familj skulle föra dem samman igen. "Jag tänkte att kärleken skulle komma av att vi var tillsammans igen". Hon hade också skrivit mycket om deras äldsta dotter, 12 år,  som hade en hel del känslomässiga problem, och att hon tyckte att de skulle försöka framför allt för hennes skull. Det var något som han hade svårt att värja sig emot. Han mindes också hur det känts i hans liv när hans pappa lämnat familjen för en annan kvinna, och bara försvunnit helt. Han hade lovat sig att aldrig göra så mot sina barn.

 

Han hade starka känslor för mig men intalade sig att de mest handlade om sex och förälskelse, inget som det gick att bygga något på.

 

De började träffas under sommaren och gjorde utflykter med barnen. Det kändes bra, men samtidigt kände han att allt var på hans X villkor. Hon bestämde när de skulle ses och inte. Hon ville att de skulle leva så mycket åtskilda som möjligt för att inte belasta relationen, och bara ses ibland. Hon åkte två veckor till Spanien med barnen utan honom. Han åkte två veckor till sin mammas landställe med barnen utan henne. De bodde i varsitt hus i samma område men sov inte över hos varandra en enda gång under den här tiden. De sågs för att äta middag ihop med barnen, se på TV mm, men sedan gick en av dem hem. De sågs ensamma, utan barn, en enda kväll.

 

I början av hösten kände han sig frustrerad. De hade åkt och hälsat på hennes släkt och han tyckte att det var en helt ok resa, men hon var missnöjd och tyckte att han hade betett sig fel och att det varit en dålig vecka. De började prata om framtiden. Han ville flytta ihop, göra ett ordentligt test. Tyckte det var slitsamt och konstigt att leva varannan-veckas liv med mamman till barnen, att alla poänger med kärnfamiljen försvann. Hon ville inte flytta ihop, ens på försök. Sa att hon trodde att hon kanske aldrig skulle vilja det, eftersom hon inte trodde det skulle funka. Hon ville däremot försöka mer, på samma sätt som hittills. Och då sade han ifrån. Det blev ett slags ultimatum från dem båda. Hans var "flytta ihop eller göra slut". Hennes var "fortsätta så här eller göra slut".

Och det tog slut.

 

Jag frågade honom vem av dem det var som gjort slut den här gången och han kunde inte svara på det. 

 

Från och med oktober har han levt som singel igen. Han längtade efter mig men vågade inte kontakta mig för att han skämdes och hade skuldkänslor. Han skickade mig det där julkortet som ett tecken på att han var singel med barnen. När jag svarade, ärligt, hur jag kände det, blev han rädd. Han kände återigen hur han hade skadat mig och var rädd för att det skulle bli för seriöst, för snabbt, om vi sågs igen. Han var förvirrad och kände sig misslyckad och orolig. Tänkte att det bästa vore att han levde själv med barnen, och bara hade korta romanser.

 

Han dejtade två-tre kvinnor via FB-kontakter. Det var skönt att få bekräftelse från dem, men det kändes inte rätt att fortsätta med någon. Han längtade efter mig och tänkte ofta på att han skulle försöka kontakta mig, men vågade inte. Han försökte tänka ut något sätt så att vi skulle stöta på varandra av en slump, men det funkade inte. Han gick in på min profil på dejtingsajten men vågade inte skriva. Han behöll min hudkräm som jag glömt i sitt badrumsskåp, och när han längtade efter mig brukade han lukta på den. När vår gemensamma favorit-TV-serie gick under hösten tänkte han efter varje avsnitt att han ville kontakta mig för att vi skulle kunna prata om den som förut. Hans bästa vän sa att han borde kontakta mig, men han vågade fortfarande inte.

 

Till slut blev det sommar och hans X ville att de skulle fira midsommar med barnen, fast det var slut, som en familjegrej. Han kände att han bara inte orkade. Åkte ensam med sin mamma till landstället. Och på midsommardagens morgon vaknade han och kände att han måste skriva till mig, oavsett att det kändes skrämmande.

 

Jag frågade vad det var som han var så rädd för, om det var min ilska eller något annat. Han hade svårt att svara men till slut kom han fram till att det nog handlade om rädsla för att det kändes så seriöst. Och att han var rädd för att såra mig igen om det trots allt inte skulle kännas rätt. Men att han nu, när vi pratade, inte var så rädd längre.

 

Så är hans berättelse. Och min finns ju här i bloggen. Nu får vi se vilken slags berättelse som växer fram ur det här.