Barnens bästa
Något som har varit svårt för mig att reda ut är det här med barnen. Hans barn och mina barn. Och människors åsikter om vad som är bäst för barn.
Jag har tre barn som inte har levt i en kärnfamilj särskilt länge och som fått gå igenom att deras föräldrar skilt sig och bott på varsitt håll. De verkar trots detta må bra. De är trygga, glada och har ett bra förhållande till båda sina föräldrar, till sina kompisar och till andra vuxna. Jag har aldrig idealiserat detta tillstånd, tvärtom så har jag alltid önskat en kärnfamilj. Men jag kan konstatera att skilsmässan i sig inte har skadat dem, kanske mig, men inte barnen.
Hans äldsta dotter hade problem. Hon hade känsloutbrott, mådde ofta dåligt, slogs ibland och kände sig utanför och misslyckad. Hon hade svårt att få vänner och vägrade ofta att gå till skolan. Det här hade pågått i flera år. Men när han och hans ex separerade blev det värre. Dottern skrek att de hade förstört hennes liv. Hon skrek att hon skulle ta livet av sig. Det var förstås jättejobbigt både för henne och för dem. Han var också rädd för att hon inte skulle vilja bo med honom eftersom hon tog ut sin ilska på honom. Hon och mamman var väldigt nära varandra. Även om det var mamman som drivit fram separationen så hade hon fått honom att lova att inte säga det, utan att säga att de var överens. Han gick med på det, men konsekvensen blev att dottern blev arg på honom, och antagligen trodde att det var han som velat gå. När han efter lång tid berättade att han träffat mig blev det värre. Jag fick aldrig träffa hans barn, hans ex gick inte med på det.
När han och jag träffades i augusti, tre månader efter att han gjort slut för att gå tilbaka till sitt ex, sa han att hans dotter var jätteglad för det som hade hänt. Som en slags förklaring till att det var det rätta beslutet. Och när jag har berättat för vänner har många reagerat med "man får ju förstå att han väljer att sätta sina barn främst".
Men då undrar jag vad mina vänner egentligen menar. Är att sätta sina barn främst att alltid välja att leva ihop med den andra föräldern om man har chansen? Kan man inte vara en fullgod förälder och sätta sina barn först även om man lever ensam eller med en ny partner? Är kärnfamiljen alltid det bästa valet? Är jag bara "ursäktad" för att det inte var jag som valde att gå? Har jag egentligen alltså svikit mina barn och inte satt dem främst?
Han fick mig också att känna mig fel genom sitt val. Som en sämre mamma för att jag ville släppa in honom i mitt liv och inte var så orolig för hur barnen skulle ta det. Medan han (och hon) bäddade in sina barn i silke och ville skydda dem mot allt. Länge gnagde det här i mig, och jag kände mig som en sämre människa än honom, trots att han lämnade mig. Eftersom han lämnade mig "för familjens skull" och alla verkade hålla med om att det var en rimlig prioritering.
Men nu känner jag att vad det handlade om i vårt fall var olika grad av självförtroende och trygghet. Jag är trygg i min roll som förälder. Jag har gjort allt jag kan för mina barn, och de verkar må bra. Men jag tillåter mig själv att också vilja och längta efter något annat än att bara finnas till för dem. Och jag känner mig trygg i att jag kan förmedla till dem att jag älskar dem och finns för dem men att jag också är en egen människa med egna behov. Han var svagare och osäkrare i sin föräldraroll. Väldigt fylld av diffusa skuldkänslor. Därför var det viktigt för honom att hela tiden göra "rätt". Och rätt definierades av hans ex, och av att hans dotter "mår bra". Men jag tycker inte att det är rätt sätt att få en 11-åring med problem att må bra på, att göra föräldrarnas relation till något som hon kan styra över.
Jag hoppas trots allt att han gick tillbaka för sin egen skull, för att han faktiskt älskade sin fd sambo och hade saknat henne. Även om han klär det i orden "för barnens skull". Och jag hoppas att mina vänner också lever med sina partners för deras egen skull, inte för barnens skull. För jag tror verkligen inte att barn efterfrågar den typen av uppoffringar. Och jag har sett med egna ögon att barn kan gå igenom skilsmässor och ändå må bra och vara glada och harmoniska.
Självklart vill barn i första hand att allt ska vara som det har varit, de gillar inte förändringar. Och en skilsmässa innebär en stor förändring. Men barn är samtidigt flexibla och öppna för livet som det är. Och det går faktiskt att ge dem bra föräldrarelationer även om man inte lever ihop.