I folkviseton
Ofta har jag funderat över varför den här kärleksförlusten slog undan benen på mig totalt, när jag har gått igenom flera andra jobbiga saker utan att bli så här nedbruten. Många ser mig nog som väldigt stark och har också blivit förvånade och oroade över hur jag har reagerat.
Men så slog det mig att visan har ett enkelt svar och att den innehåller grundläggande visdom, som så många gamla visor, ramsor och talesätt:
Jag kan segla förutan vind
Jag kan ro utan åror
Men ej skiljas från vännen min
utan att fälla tårar
skriven
Fina du, nu har jag sträckläst din blogg. Det gör ont att läsa. På riktigt. Golvad. Av kärlek. Livet. Jag tänker att du i alla fall lever. Intensivt. Det är en klen tröst. Men det är många som traskar genom ett helt liv. Utan att leva alls. Och kanske inte ens för sin egen skull. Kram!