För ett år sedan
Jag visste ännu inte för ett år sedan. Men hade börjat känna en smygande oro, en värkande undran. Varför hörde han helt plötsligt inte av sig? Vi hade tillbringat en fantastisk helg tillsammans och planerat för sommaren. När vi skildes åt visste vi att vi båda hade ett par veckor då vi behövde ta hand om våra respektive tre barn, på varsitt håll. Det skulle bli ett par veckor av åtskilda liv. Vi skildes åt en måndagmorgon på väg till varsitt jobb, en kyss, en kram, ett "vi ses så snart vi kan". Jag kände så starkt att det var på väg att bli vi, på riktigt. Jag var lycklig, längtande. Tror att han kände likadant då.
Men det som kom sen var en ovanlig tystnad. Inga sms som annars plingade in flera gånger om dagen. Inga telefonsamtal. Inga mejl. Först tänkte jag att det bara var ett tecken på upptagenhet. Själv hade jag flera födelsedagskalas att fixa, mycket jobb och trädgården ropade som vanligt högt efter att bli lite ompysslad. Så jag lät dagarna gå, veckorna. En dag kände jag en så stark längtan att jag messade: "Kan du inte skriva något till mig, det var så länge sen?". Fick svar, ganska snabbt: "Jag tycker att du är smart, sexig och fantastisk". Jag log, blev glad, blev varm. Men ändå, lite konstigt kändes det, ett slags statement som inte var den typ av meddelande vi brukade skicka till varandra. Nu vet jag att han antagligen redan bestämt sig när de orden skrevs för att gå tillbaka till sin ex-sambo. Och de där orden känns som en gravskrift över mig, över den jag var tillsammans med honom.
En kväll i början av juni förra året skrev jag ett mejl, vågade inte ringa, undermedvetet kände jag väl på mig att det skulle bli för smärtsamt. Bad honom berätta om det var något som hade hänt, vad det än var, och att inte försöka invänta rätt tillfälle. Någonstans trodde jag ändå att det fanns en naturlig förklaring till tystnaden. Kunde inte tro något annat, med den närhet vi hade haft till varandra. Men jag hade fel. När jag vaknade nästa morgon och öppnade mejlen fanns beskedet där. Han hade kontaktats av sin ex, hon som fattat beslutet att bryta upp och som drivit igenom den dryga året långa separationen som de levt i när han träffade mig. Mamman till de tre barnen. Nu ville hon försöka igen, och han ville ge det en chans. Han hade gått omkring och funderat över detta under de senaste veckorna och därför inte hört av sig. Han avslutade med att han förstod att han gjorde mig besviken och att vi haft många fantastiska stunder. Att jag var en underbar kvinna.
Jag föll rakt ner i smärtan och sorgen, helt handlöst. Försökte bete mig vuxet. Skrev att jag accepterade hans beslut men att det gjorde mig illa. Försökte leva på som vanligt. Försökte vara mamma. Försökte arbeta. Allt gjorde jag, men hela tiden föll jag. Nu har det gått ett år sedan den där första molande känslan av oro. Snart ett år sedan fallet. Och jag faller fortfarande inombords. Jag har gått i terapi, jag har blivit tvungen att äta anti-depressiv medicin, och båda dessa kryckor har hållit mig igång. Jag har jobbat heltid, ofta mer. Jag har tagit hand om barnen på halvtid, ofta mer. Jag har kravlat mig uppåt jämfört med för ett år sedan, och jag klarar livet bättre. Men satan vad ont det fortfarande gör. Och det är så svårt för mig att förstå hur det som för mig visade sig vara så viktigt, var något som han bara valde bort från en dag till en annan.