alladagarna.blogg.se

Det är mors dag, och maj är verkligen mors månad för mig. Två av mina tre fina barn är födda i maj, med fyra års mellanrum men med födelsedagar som ligger tätt i maj. Det är alltid många kalas att fixa, mycket moderskärlek som manifesteras. Och samtidigt har maj varit en smärtsam månad flera gånger i mitt modersliv.

En maj var jag höggravid med mitt andra barn och hade ganska nyligen fått veta att min man varit otrogen och ville lämna mig. Vi hade ett landställe som vi nyligen skaffat, med så många maskrosor i gräsmattan. Jag gick omkring i majvärmen med min stora gravidmage och ryckte upp maskrosor. Det var varmt och vackert, precis som idag. Men jag kände mig bedövad och bedrövad.

 

Sen föddes min fina flicka nummer två, och jag valde att gå in i moderskärleken igen och inte låta sorgen över sveket förstöra vår första tid tillsammans. Ett år senare hade vi levt som föräldrar, men också som delvis främligar för varandra så länge. Vi skildes. Det var också en maj som gjorde ont.

 

Jag träffade en man senare, fick ett barn till, en son. Han föddes inte i maj, utan i januari. Vi skildes också efter ett par år, men inte i maj. Under ett par år var maj en uthärdlig månad. Men sen drabbades min äldsta dotter av en dödlig sjukdom. Hon fick genomgå en smärtsam och tung behandling. Den majmånaden låg hon isolerad på sjukhus och jag satt många majkvällar på ett kallt golv i en sjukhuskorridor och trodde att hon skulle dö ifrån mig.

Men hon överlevde maj, och blev frisk, växte, blomstade. Nyligen fyllde hon 16 år, en vacker majblomma.

 

Och sen förra årets maj - den vackraste majmånad jag upplevt. Vädret var inte vackert, men min kropp och själ blommade. Sedan ungefär ett år tillbaka hade jag träffat och blivit tillsammans med en man som jag nu kände en mycket stor kärlek för. Vi hade låtit det ta tid och låtit känslorna växa fram. Han var nyseparerad när vi träffades, och i början tänkte jag att det skulle kunna sluta med att han gick tillbaka till sin ex-sambo. Men nu hade vi varit tillsammans i ett helt år, och det kändes inte alls aktuellt längre att tänka så. 

 

Förra årets första maj gjorde vi en biltur tillsammans. Han tog ett foto på oss två och sa "det här är första bilden på oss tillsammans". Det kändes som att den bilden skulle följas av fler. När vi var åtskilda under ett par dagar skrev han ett litet kärleksbrev, för hand, som han fotograferade av med mobilen och skickade mig med sms. Han undertecknade "din A" och jag blev så lycklig över det där ordet "din", det kändes så betydelsefullt, och verkligen inte som något självklart, utan något värdefullt som fått växa fram och som hade en äkta mening. Han skrev ett mejl där han frågade "tänker du på oss i framtiden?". Jag svarade ja, skickade med en barnslig smiley, kände att jag kunde göra det lekfullt, just för att det kändes så äkta, så starkt.

 

Två veckor senare hade vi en helt underbar helg på ett hotell utanför Norrköping, jag hade fått ett presentkort på en övernattning där som jag använde. Vi var så nära varandra där, åtminstone kände jag det så. Vi pratade om sommaren, gjorde planer för en gemensam sommar. En plan var en resa till Köpenhamn, och jag fick en bild av oss två i bilen på bron över sundet. Det var en bild som bar så mycket framtid och framåtrörelse i sig, den har stannat kvar på min näthinna, fast den aldrig realiserades. På vägen hem åkte vi genom Norrköping där han vuxit upp, och jag bad honom visa mig sina olika adresser, jag ville verkligen se de där husen och portarna. Vi pratade en del om hans pappa som dog i en bilolycka när han bara var 17, och som innan dess hade lämnat hans mamma för en annan kvinna, fått barn med henne, men sedan kommit tillbaka.

 

På måndagens morgon skildes vi åt för att jobba och sedan vara med våra barn för en lite längre period än vanligt. Han kramade mig och frågade om han skulle komma förbi en av kvällarna för att det inte skulle bli så lång paus. Jag svarade att det inte passade så bra just den kvällen eftersom jag skulle ta emot en utbytesstudent från Frankrike som skulle bo med oss i en vecka. Så vi bestämde inget, utan skildes med ett "vi ses så fort det går". Det var sista gången jag såg honom, förutom vid ett avskedssamtal senare i augusti. Under veckorna som följde kom plötsligt inga sms som vanligt. Till slut fick jag veta att hans ex hört av sig och ville göra ett nytt försök, och att han ville ge det en chans. Då var det början av juni. Sommaren exploderade i mitt ansikte. Jag satt som förlamad många ensamma dagar, kvällar och nätter  i mitt hem och såg dem framför mig - en lycklig, återförenad kärnfamilj. 

 

Nu är det maj igen - ett år efter att han gjorde slut. Och jag känner att den här gången är det dags för mig att göra slut med mina känslor för honom. Och jag tycker mig också se varför jag gled över från chock och sorg in i en faktisk depression som jag nu måste kämpa mig ur. Jag tror det handlar om avsaknad av ilske-energi och kamp-möjlighet som jag haft vid tidigare kriser. När min första man var otrogen och ville skiljas, liksom min andra man, och när min dotter blev dödssjuk, så har jag utöver sorg känt vrede och en tydlig kampvilja. Jag har kämpat för mitt barns välmående och kämpat för rätten till att ha ett bra vuxenliv med alla mina tre barn, oavsett om deras pappor velat dela det med mig eller inte. Ilskan och kampviljan har hållit mig frisk. 

 

Men den här gången kunde jag inte kämpa, för det jag ville kämpa för, vår kärlek, var inte möjlig att kämpa för. Jag ville inte kämpa för mig själv, eftersom det jag ville ha inte fanns hos mig själv utan tillsammans med honom och hos honom.

 

Man brukar ju beskriva människans olika stress-reaktioner som kamp, flykt eller spela död. Jag har inte kunnat kämpa för vår kärlek, inte kunnat fly från mitt liv, utan hamnat i spela död-läget. Och där har jag varit i ett år nu. Jag har sökt min tillflykt till sömn och till att gömma mig i min soffa. Jag har försökt gömma mig för insikten om att det som har hänt faktiskt har hänt. Jag har också försökt gömma mig från insikten om att jag faktiskt drabbats inte bara av sorg, utan av depression, som är ett sjukdomstillstånd som jag måste ta på allvar.

 

Nu ska jag försöka hitta energin i att kämpa igen, och den här gången kämpa för min egen skull, för att jag ska kunna skapa ett meningsfullt liv på egen hand och våga känna tillit och glädje igen någon gång. Även om det blir utan en långvarig kärleksrelation. Det är maj, och mina barn öser kärlek över mig på mors dag. Jag vet att jag är en bra mamma. Jag skulle också ha varit en bra kärlekspartner till honom som jag älskade så mycket. Men jag vet inte hur jag ska kunna vara bara med mig själv och få det att kännas tillräckligt under alla dagarna som ska komma. Och jag är lite rädd för månaden maj.