Om mig
Om jag hade beskrivit mig själv för ett år sedan hade det kunnat låta som taget ur en artikel från Amelia, Tara eller någon annan kvinnotidning. Jag hade beskrivit mig som mitt i livet med tre fina barn, varav ett har överlevt en livshotande sjukdom, och vars blotta existens gör mig oändligt tacksam. Jag hade beskrivit mig som en klok, stark och fin kvinna, inte märkvärdigare än någon annan, men inte heller sämre. Som en kvinna som gått igenom en hel del svåra perioder i livet, men som kämpat sig igenom dem utan bittra känslor, och som snarare gått starkare och mognare ur dem. Och med en vacker och spirande kärlek till en man, den man som verkligen började kännas som den jag ville beskriva som mannen i mitt liv.
Sen lämnade mannen mig. Och det märkliga är att det inte bara är att ta bort den där sista meningen och ha kvar samma beskrivning. Det borde ju vara det, jag är ju densamma som jag var då. Men nu känner jag mig istället som ett trasigt negativ till den där positiva bilden. Jag känner mig mitt i livet i bemärkelsen gammal, trött och sliten. Jag är övergiven, lämnad, ratad, bortvald. Jag känner mig oändligt ensam, trots barnen, trots vänner och föräldrar. Jag kämpar varje dag för att inte känna mig bitter, men det är tveksamt om jag lyckas. Jag känner mig svag och otillräcklig, trött och utan kraft att ge något till någon annan. Och jag har mycket svårt att känna något hopp om att någonsin kunna älska igen, utan att bli sviken.