Och nu...
Det har gått ett tag. Vardagen har varsamt flyttat oss ut ur ruset av återupptäckande till ett mer normalt tillstånd där vi är två personer som har ett förhållande. Två personer med varsina liv och varsina barn som ska försöka skapa ett vi utan att det går ut över andra.
I mitt liv har nya dramatiska saker hänt med ett dödsfall som påverkar mina barn och därigenom även mig. Det har väckt minnen av förlusten till liv och fått mig att känna mig svag och i behov av mycket kärlek och uppmärksamhet. Samtidigt som jag har varit tvungen att vara stark för andra, en roll jag så ofta har gått in i.
Jag har behövt A, och han har nog försökt vara närvarande, men det har inte riktigt räckt för mina behov. Flera små slarvigheter från hans sida har stuckit mig i skinnet, som ett litet vasst duggregn. Och jag har saknat paraply. Jag har känt mig ensam och rädd, återigen rädd för att han ska försvinna.
Det är något med hans sätt att vara på som får mig att undra över hans känslor. Han är inte så bra på att uttrycka dem och när jag ska tolka hans beteende blir tolkningarna beroende av hur jag själv mår. De gånger jag har markerat min oro och min ledsenhet tydligt har han svarat med kärleksfullhet, och då har jag känt mig lugnare och gladare igen. Men sen har det dykt upp fler tillfällen då jag känner mig oviktig för honom.
Jag tror att han övar sig i att lyssna på och förstå en ny person, som är jag. Samtidigt har han sina gamla mönster där de han är van att lyssna på är några andra, hon som numera är hans X och barnen. Det blir krockar. Helst skulle jag vilja att han lyssnade mer till sig själv, för jag vill att han ska göra val som bottnar i hans egna behov. Jag vill kunna lita på att han är med mig för att han verkligen vill det, för att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom. Då kommer andra saker att kunna lösas vartefter.
Jag väljer just nu att tro att det är så. Mina tvivel kan handla lika mycket om att vi tonar in oss i varandra som en äkta magkänsla av att något inte riktigt stämmer. Det går inte att veta just nu, och jag är för glad för att han finns i mitt liv igen för att vilja sätta allting på spel. Och när vi väl ses, bortom missförstånden, har vi det väldigt bra.