0 Läs mer >>
Det har gått ett tag. Vardagen har varsamt flyttat oss ut ur ruset av återupptäckande till ett mer normalt tillstånd där vi är två personer som har ett förhållande. Två personer med varsina liv och varsina barn som ska försöka skapa ett vi utan att det går ut över andra.
 
I mitt liv har nya dramatiska saker hänt med ett dödsfall som påverkar mina barn och därigenom även mig. Det har väckt minnen av förlusten till liv och fått mig att känna mig svag och i behov av mycket kärlek och uppmärksamhet. Samtidigt som jag har varit tvungen att vara stark för andra, en roll jag så ofta har gått in i.
 
Jag har behövt A, och han har nog försökt vara närvarande, men det har inte riktigt räckt för mina behov. Flera små slarvigheter från hans sida har stuckit mig i skinnet, som ett litet vasst duggregn. Och jag har saknat paraply. Jag har känt mig ensam och rädd, återigen rädd för att han ska försvinna.
 
Det är något med hans sätt att vara på som får mig att undra över hans känslor. Han är inte så bra på att uttrycka dem och när jag ska tolka hans beteende blir tolkningarna beroende av hur jag själv mår. De gånger jag har markerat min oro och min ledsenhet tydligt har han svarat med kärleksfullhet, och då har jag känt mig lugnare och gladare igen. Men sen har det dykt upp fler tillfällen då jag känner mig oviktig för honom.
 
Jag tror att han övar sig i att lyssna på och förstå en ny person, som är jag. Samtidigt har han sina gamla mönster där de han är van att lyssna på är några andra, hon som numera är hans X och barnen. Det blir krockar. Helst skulle jag vilja att han lyssnade mer till sig själv, för jag vill att han ska göra val som bottnar i hans egna behov. Jag vill kunna lita på att han är med mig för att han verkligen vill det, för att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom. Då kommer andra saker att kunna lösas vartefter. 
 
Jag väljer just nu att tro att det är så. Mina tvivel kan handla lika mycket om att vi tonar in oss i varandra som en äkta magkänsla av att något inte riktigt stämmer. Det går inte att veta just nu, och jag är för glad för att han finns i mitt liv igen för att vilja sätta allting på spel. Och när vi väl ses, bortom missförstånden, har vi det väldigt bra.
 
 

Och nu...

0 Läs mer >>
Det händer för mycket i mitt liv just nu för att jag ska hinna tänka och skriva. Men jag kommer nog att fortsätta att skriva här lite då och då, på temat kärlek och ensamhet. Känner att jag har mer att fundera över och formulera kring det. Bara inte just nu.
 
Just nu vill jag bara skriva den fantastiska meningen: Jag har en pojkvän!
 
Lite barnsligt uttryck kanske, det skulle också kunna kallas särbo, lika korrekt och mognare. Men jag känner mig barnsligt bubblande glad just nu, och det känns så skönt att få skriva pojkvän om honom. Vi har pratat i helgen, pratat om allt som hände, om spruckna kärnfamiljsdrömmar, om svek och smärta, om julkort och svårigheten i att kommunicera, om längtan, om kärlek, om barn, hans och mina. Om framtiden. Han kom från att ha tränat barn i fotboll, hans vanliga helgsyssla, men på vägen hit hade han åkt hem och bytt om till en fin skjorta och köpt blommor till mig. Jag hade köpt kräftor och kantareller. Vi åt middag och pratade. Låg i min järnsäng på altanen med tända ljus och pratade. Tittade på House of Cards och pratade. Somnade omslingrade, vaknade och pratade lite till.
 
Vi bestämde att det är vi nu. På riktigt. Jag har en pojkvän! En man som jag är kär i och som är kär i mig. En man som jag sörjt förslusten av så starkt att sorgen däckade mig. Men just nu känner jag bara glädje och tacksamhet. Jag vet tillräckligt om livet för att förstå att det här kan ändras när som helst, förmodligen väldigt snart. Men just nu, just nu är jag väldigt lycklig.

Fortsättningen

2 Läs mer >>
Jag hittar inte något fungerande språk för det här som pågår just nu.
Språket jag hade var för sorgen och smärtan. Nu känner jag plötsligt och oväntat så mycket glädje och förväntan.
Det är underbara känslor, men jag vet inte hur jag ska skriva om dem.
 
En av mina absoluta favoritromaner heter "En liten historia" av Eva Adolfsson. Hon nominerades till Augustpriset för den, men fick det inte. Något år senare var hon död. Jag brukar inte skriva till författare, men när jag tänker på att hon är död känner jag hur gärna jag skulle ha velat skriva till henne om vilken läsupplevelse boken var för mig.
 
Den handlar om en affär mellan henne, först som gift, sen som skild, och en man som också är ömsom gift, skild och omgift. En liten sidohistoria, bredvid deras båda större flöden med äktenskap, barn, sjukdomar och död.
Hon har ett språk som håller både för det jublande förälskade och för smärtan, övergivenheten, sjukdomen och till och med bitterheten över att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle. Hon lyckas också beskriva det både ömtåliga och slitstarka i den där bredvid-affären, den "lilla historien". På ett ställe berättar hon om hur hon skriver om deras första möte och skickar till en förlagskompis. "För sockersött, ingen konflikt" blir domen. Det förbryllar mig så mycket. Alla kan ju skriva om smärta, men vem klarar att skriva om det som är fint och vackert? Få, och Eva Adolfsson är en av dem.
 
Ett tag var jag väldigt kär i en gift man som jag inte kunde få. Jag funderade på att skriva om det jag kände och kalla boken för "Inte ens en liten historia". Och tillägna den henne.
 
Nu vet jag inte vad jag ska skriva om A och mig. Det banala och eventuellt till och med sockersöta ligger nära till hands. Fast gott om konflikter finns det ju i vår historia hittills. Jag måste fundera.
 
Den bästa skriv-idén kom häromdagen från en god vän. Det hon beskrev lät som en psykologisk thriller, en bladvändare med oväntade vändningar och perspektivbyten. Det var en jättebra idé och jag hoppas att hon eller jag skriver den där boken, eller filmmanuset, någon dag. Men det är inte min historia, inte den om mig och A.

En historia

1 Läs mer >>
Ok. Det här är vad jag fått veta.
Information som jag behöver reflektera över, ihop med alla känslorna som virvlar runt i mitt bröst.
Jag har svårt att skriva något vettigt här när allt snurrar. Men kommer säkert att vilja skriva om det senare. 
 
Det han berättade när vi sågs i förra veckan är förstås enbart hans version. Jag bara skriver den rakt upp och ned här, utan kommentarer eller tolkningar. Än..
 
Han blev helt överrumplad när hon, i början av juni förra året, mejlade och frågade om de inte skulle försöka igen. Enligt honom hade det inte funnits något tecken tidigare på att hon ville det. Tvärtom hade hon verkat irriterad på honom. Han hade precis berättat för henne att det kändes seriöst med mig och att han ville att jag skulle få börja träffa hans barn, i långsam takt.
 
När frågan kom blev han överrumplad och stressad. Kände att det var viktigt att bestämma sig snabbt för att minska förvirringen som uppstod. Han kände en stark längtan efter kärnfamiljen, och han hoppades att gemensam tid med barnen som en familj skulle föra dem samman igen. "Jag tänkte att kärleken skulle komma av att vi var tillsammans igen". Hon hade också skrivit mycket om deras äldsta dotter, 12 år,  som hade en hel del känslomässiga problem, och att hon tyckte att de skulle försöka framför allt för hennes skull. Det var något som han hade svårt att värja sig emot. Han mindes också hur det känts i hans liv när hans pappa lämnat familjen för en annan kvinna, och bara försvunnit helt. Han hade lovat sig att aldrig göra så mot sina barn.
 
Han hade starka känslor för mig men intalade sig att de mest handlade om sex och förälskelse, inget som det gick att bygga något på.
 
De började träffas under sommaren och gjorde utflykter med barnen. Det kändes bra, men samtidigt kände han att allt var på hans X villkor. Hon bestämde när de skulle ses och inte. Hon ville att de skulle leva så mycket åtskilda som möjligt för att inte belasta relationen, och bara ses ibland. Hon åkte två veckor till Spanien med barnen utan honom. Han åkte två veckor till sin mammas landställe med barnen utan henne. De bodde i varsitt hus i samma område men sov inte över hos varandra en enda gång under den här tiden. De sågs för att äta middag ihop med barnen, se på TV mm, men sedan gick en av dem hem. De sågs ensamma, utan barn, en enda kväll.
 
I början av hösten kände han sig frustrerad. De hade åkt och hälsat på hennes släkt och han tyckte att det var en helt ok resa, men hon var missnöjd och tyckte att han hade betett sig fel och att det varit en dålig vecka. De började prata om framtiden. Han ville flytta ihop, göra ett ordentligt test. Tyckte det var slitsamt och konstigt att leva varannan-veckas liv med mamman till barnen, att alla poänger med kärnfamiljen försvann. Hon ville inte flytta ihop, ens på försök. Sa att hon trodde att hon kanske aldrig skulle vilja det, eftersom hon inte trodde det skulle funka. Hon ville däremot försöka mer, på samma sätt som hittills. Och då sade han ifrån. Det blev ett slags ultimatum från dem båda. Hans var "flytta ihop eller göra slut". Hennes var "fortsätta så här eller göra slut".
Och det tog slut.
 
Jag frågade honom vem av dem det var som gjort slut den här gången och han kunde inte svara på det. 
 
Från och med oktober har han levt som singel igen. Han längtade efter mig men vågade inte kontakta mig för att han skämdes och hade skuldkänslor. Han skickade mig det där julkortet som ett tecken på att han var singel med barnen. När jag svarade, ärligt, hur jag kände det, blev han rädd. Han kände återigen hur han hade skadat mig och var rädd för att det skulle bli för seriöst, för snabbt, om vi sågs igen. Han var förvirrad och kände sig misslyckad och orolig. Tänkte att det bästa vore att han levde själv med barnen, och bara hade korta romanser.
 
Han dejtade två-tre kvinnor via FB-kontakter. Det var skönt att få bekräftelse från dem, men det kändes inte rätt att fortsätta med någon. Han längtade efter mig och tänkte ofta på att han skulle försöka kontakta mig, men vågade inte. Han försökte tänka ut något sätt så att vi skulle stöta på varandra av en slump, men det funkade inte. Han gick in på min profil på dejtingsajten men vågade inte skriva. Han behöll min hudkräm som jag glömt i sitt badrumsskåp, och när han längtade efter mig brukade han lukta på den. När vår gemensamma favorit-TV-serie gick under hösten tänkte han efter varje avsnitt att han ville kontakta mig för att vi skulle kunna prata om den som förut. Hans bästa vän sa att han borde kontakta mig, men han vågade fortfarande inte.
 
Till slut blev det sommar och hans X ville att de skulle fira midsommar med barnen, fast det var slut, som en familjegrej. Han kände att han bara inte orkade. Åkte ensam med sin mamma till landstället. Och på midsommardagens morgon vaknade han och kände att han måste skriva till mig, oavsett att det kändes skrämmande.
 
Jag frågade vad det var som han var så rädd för, om det var min ilska eller något annat. Han hade svårt att svara men till slut kom han fram till att det nog handlade om rädsla för att det kändes så seriöst. Och att han var rädd för att såra mig igen om det trots allt inte skulle kännas rätt. Men att han nu, när vi pratade, inte var så rädd längre.
 
Så är hans berättelse. Och min finns ju här i bloggen. Nu får vi se vilken slags berättelse som växer fram ur det här.

Hans historia

0 Läs mer >>
Jag har inga egna ord just nu, bara känslor. Kan därför inte skriva än på ett tag. Men hörde en låt, av Jonathan Johansson, som uttryckte det jag känner efter brevet från A och vårt samtal. Den heter Alla färger.
 
Fick du mitt brev
Jag ville fylla varje mening
Med allt jag har
Med allt jag har
 
Fick du mitt brev
När jag skrev sjöng ditt ansikte emot mig
Med allt du är
Med allt du är
 
Och alla färger kom tillbaks igen
Jag kunde andas igen
Alla färger kom tillbaks igen
Jag kunde andas igen
 
 

Alla färger

1 Läs mer >>
Borde kanske döpa om bloggen till detta nu. Jag känner alla möjliga känslor i en enda ström. Så länge har det varit nästan bara sorg och smärta. Under den senaste månaden också lite stolthet och styrka.
 
Men nu. Förvirring, glädje, oro, undran, hopp, rädsla, längtan, pirr, ilska, sorg och ännu mer förvirring. Min hjärna är trött och mitt hjärta bankar hela tiden.
 
Vi har pratat. Det kändes bra. Jag fick veta så mycket som jag inte vetat. Fick säga sånt jag tänkt och känt direkt till honom. Han har varit som död för mig, och nu fanns han där, levande och nära. Det var omtumlande.
 
Ska skriva mer om allt detta senare. Vi kommer inte att ses på en månad av olika skäl. Under tiden ska vi båda fundera, men bollen ligger mest hos mig. Jag behöver tid att smälta det här på. Måste nu bara jobba lite mer innan det blir semester. Måste fokusera på jobb och barn igen, medan alla känslorna kommer på en och samma gång. Men - det är ju faktiskt också helt fantastiskt att det här har hänt!

Alla känslorna

1 Läs mer >>
Hej!
Sist du skrev i julas, ett svar på mitt julkort, skrev du att du inte ville att jag skulle kontakta dig mer. Nu väljer jag ändå att skriva till dig fast jag egentligen inte vågar. Det gör mig ont att mitt agerande gentemot dig har fått dig att må så dåligt, jag är ledsen för det.
 
I går, på midsommarafton, satt jag i bilen på väg upp till V, min mamma körde. Inga barn, ingen X. Det blev inte X och jag igen. Redan när du och jag träffades i slutet på förra sommaren hade jag på känn att det skulle bli så. Allt gammalt kom tillbaka ganska snabbt. 
 
Jag har kommit fram till att det som fick  mig att svara ja när X frågade om hon och jag skulle försöka igen var längtan efter kärnfamiljen, inte henne. Det var längtan efter den som fick mig att agera som jag gjorde.
   
Jag har tänkt mycket på dig under det senaste året, det var bara ett knappt år men vi hann med så mycket, allt mysigt vi gjorde tillsammans, att 'bara vara' med dig kändes bra. Jag är glad att jag fick uppleva den känslan tillsammans med dig. Du hade inte fel när du kände att jag hade känslor för dig, det hade jag, stora känslor.
 
Jag har under flera månaders tid tänkt att jag skulle kontakta dig men inte riktigt vågat. 
Julkortet var menat som en signal att det bara var barnen och jag nu.
 
Skulle du kunna tänka dig att träffa mig?
Jag har full förståelse om du inte vill, och om du kokar av ilska när du läser det här.
 
Kram
A
 

Hans brev

2 Läs mer >>
Jag kände mig för en stund i balans.
Var ensam. Kände mig inte ensam och ledsen, utan hämtade kraft ur stillheten.
Träffade en älskare. Kände mig lite stolt som har en sådan. En man att dela lust och ömhet med, utan löften om något mer med varandra. Höll balansen.
 
Sen fick jag ett mejl. Från A, som jag ägnar alladagarna åt att försöka komma över. Han sökte kontakt, ville träffa mig igen. Levde inte längre med henne utan själv med barnen. Skrev att han var ledsen över hur illa han gjort mig och att han länge inte vågat ta kontakt men nu kände att han måste göra det.
 
Och nu gungar allt. Ingen balans alls är kvar.

Allt gungar

0 Läs mer >>
Jag har haft lust att skriva till honom under de senaste dagarna. Delvis tror jag att jag längtar efter att få skriva att jag börjar frigöra mig från hans grepp. Men när jag rannsakar mig själv undrar jag om det inte bara är samma gamla vanliga längtan som tidigare, efter att nå fram, att ha kontakt. Om jag verkligen hade släppt taget om honom skulle jag antagligen inte ha något behov alls av att skriva.
 
I alla fall. Det jag skulle vilja skriva skriver jag här istället. Men så här skulle jag formulera det om han var mottagaren:
 
Hej
Jag ville skriva till dig för att berätta att jag börjar må bättre och att jag håller på att släppa taget om dig på riktigt och gå vidare. Det känns väldigt skönt att kunna skriva det och vara ärlig. Men också jobbigt att erkänna hur lång tid det har tagit.
 
För ett år sedan kom jag hem från en resa till Turkiet med barnen på midsommarafton och firade dagen med barnen och mina föräldrar. Allt såg bra ut på ytan. Men mitt inre var i chock och det enda jag kände var sorg, smärta och saknad. I lite drygt en månad hade jag vetat att du inte ville vara med mig längre.
 
I år har jag inte barnen hos mig. Jag har tackat nej till snälla vänners erbjudande om sällskap och är ensam hemma med katterna. Det ser troligen konstigare ut på ytan, en midsommarafton helt utan sällskap. Men jag mår bra idag. Jag vilar, lyssnar på klassisk musik, låter mina tankar vandra. Känner frid och övar mig i att följa mitt nya, inre beslut; att känna tillit inför framtiden och möjligheten till att få leva i ett fint kärleksförhållande någon gång, även om det inte blir med dig.
 
Jag ser dig framför mig, tillsammans med X och dina barn, och jag övar mig i att inte känna svartsjuka utan att kunna se det fina i att ni vill vara tillsammans. Jag hade oturen att hamna mellan dig och X, i en relation som fortfarande var viktigast för er, utan att veta om det.
 
Om det är något jag önskar nu så är det att du hade vågat vara ärlig mot mig och berätta hur mycket X betydde för dig och att du skulle vilja ha henne tillbaka om det gick. Jag hade velat träffa dig ändå, men jag hade skyddat mitt hjärta bättre. Nu var jag helt ogarderad när slaget kom. Jag hann inte få upp armarna, skottet gick direkt in.
 
Jag föll länge, och jag tappade nästan fotfästet helt. Jag fick ta medicin för att klara av att jobba och att vara förälder. Ett tag kändes det på allvar som att jag inte skulle lyckas hindra fallet. Men till slut fick jag fäste någonstans, klamrade mig fast och stagade långsamt upp mig själv.
 
Under den här tiden har jag träffat ett par män utan att känna något alls för dem. Det har verkligen skrämt mig, jag har tänkt att jag aldrig mer kommer att kunna älska någon efter dig. Du vet hur vi pratade om din mamma som levt ensam så länge. Nu ser jag det inte alls som otroligt att jag också kommer att leva så, även om jag hoppas på något annat. Men om det blir så tänker jag i alla fall försöka leva så bra som möjligt, jag tänker ta hand om mig själv.
 
På sista tiden har jag träffat en man som jag i alla fall tycker är attraktiv. Han är impulsiv, och på kort tid har han sagt en massa kärleksfulla saker till mig. Ord som jag hade önskat att få höra från dig, och som jag förstås hoppades att få höra från dig efter lite mer tid. Du var tveksam och försiktig, och jag förstod att du hade skäl till det, men jag kände samtidigt att det fanns något som växte även inom dig. Jag trodde det i alla fall. Nu vet jag inte, kanske var det mest jag som hade känslor. Kanske längtade du hela tiden efter X utan att säga det, som jag innerst inne längtar efter dig.
 
Hur som helst. Det har känts bra för mig att få höra de där orden av någon. Och jag ska vara försiktig med både hans och mitt hjärta nu, för jag vill inte skada någon så som du, säkert ofrivilligt, skadade mig. Så småningom hoppas jag kunna känna så som jag kände för dig för någon annan, och att det ska vara besvarat. Jag tillåter mig just nu att tro på att det kan bli så, och att inte behöva ha någon lösning för hur det ska bli annars. Den får komma till mig senare.
 
Jag tänker att äkta kärlek är en nåd, både att få den av någon och att kunna ge den till någon. Jag tyckte att jag fick den från dig under en tid, och jag är tacksam för det. Och jag ger den till dig. I äkta kärlek ryms bara en enda önskan; och det är att den andra ska vara lycklig. Så det är vad jag önskar dig. Lycka, och nåden i att få och ge kärlek.
 
M
 
 
 

Ett brev

0 Läs mer >>
I helgen som gick hade jag för första gången på över ett år lust att jobba i trädgården. Jag har gjort saker under det här sorgeåret också, men utan lust. Det har förvånat mig att det tagit så lång tid att börja trivas med trädgårdsarbete igen, som i grunden är både lustfyllt och vilsamt. Det används ju till och med som terapi för utbrända själar. Men för mig har det varit det som återkommit nästan sist av allt.
 
Jag har försökt minnas i vilken ordning jag har lyckats återerövra områden som jag tidigare uppskattat i livet med som gjorde ont så länge efter att jag hade blivit lämnad. Först kom nog TV-serier, under förra sommaren och hösten var det enda jag orkade med att se avsnitt efter avsnitt av olika serier. Bara låta dem flimra förbi och låta tiden gå. Det lindrade smärtan för ett tag, men bara vissa serier. För mycket drama och känslor funkade inte alls, och jag har fortfarande svårt för att se film. Det är både för ansträngande och för känsloladdat.
 
Sen var det barnen, jag började kunna njuta av deras närvaro igen, inte bara låtsas vara fungerande som förälder. Ungefär samtidigt började jag gilla att laga god mat igen och kom igång med träning. Läsning kom långsamt tillbaka, men bara vissa böcker förstås. Sen började jag orka träffa vänner igen.
 
Nästan sist kom musiken. Det var något som han och jag delade, så musik och även dans var så förknippat med honom. Plus att nästan all musik handlar om kärlek. Men nu kan jag lyssna på Metropol igen och skruva upp volymen, till och med sjunga med.
 
Och i helgen alltså även trädgård. Jag var glad och lugn när jag köpte plantor, planterade, vattnade. Så skönt!

Min trädgård

3 Läs mer >>
Jag läste en bok om vanor och om hur de bildar mönster i hjärnan som är så starka att de styr våra liv.
Där stod om en man som hela sitt liv känt sig misslyckad och som vid 28 års ålder ville ta sitt liv i ren desperation. Men han bestämde sig för att ge sig själv ett år först, ett år av tro. Han skulle beslutsamt, under ett år, tro på det han egentligen inte trodde på, att han skulle kunna bli lycklig. Under ett år levde, agerade och skrev han som om han var fast övertygad om detta faktum. Och han lyckades, efter ett år levde han redan ett bättre liv. Bokens poäng var att han skapade nya vanor som sedan blev ett mönster, ett nytt mönster att följa.
 
Jag tänker att jag inte har något att förlora på att göra som han. I mitt fall handlar det om bristen på tilltro till att jag ska kunna träffa en man som jag kan leva i en lång och fin kärleksrelation med. Jag tror just nu inte alls att det går. Men om jag ändå ska ge upp så kan jag ju göra det om ett år, det är ju aldrig försent att ge upp...
 
Så jag fattar ett beslut nu. Jag ska leva, agera och skriva som om jag vore övertygad om att det går. Jag ska inte förneka min sorg eller smärta under tiden, men inte låta det förhindra tilltron. Under ett år. Så får vi se vad som händer.

Ett beslut

0 Läs mer >>
Hela min kropp och själ reagerade på förlusten av honom. Jag blev sjuk av saknad.
Men nu, efter mer än ett år, känner jag behov av att formulera vad han har förlorat genom att ge upp mig. Antagligen tycker han att han gjort en vinst som fått sin fd sambo tillbaka och det familjeliv han värnade om. Men även om inte han uttrycker någon förlust så kan jag göra det, här, för mitt egenvärdes skull.
 
Han har förlorat någon som verkligen var beredd att älska honom, inte helt förbehållslöst, men med väldigt få förbehåll. Och som vågar visa det.
 
Någon som inte var ute efter kontroll utan efter ett möte, både i vardagen och på djupet.
 
Någon att dansa med.
 
Någon som vet hur det är att ha tre barn, precis som han, men som också vill sätta den vuxna relationen i centrum.
 
Någon som är generös med pengar, tid och omtanke.
 
Någon som kan njuta av sex, särskilt med honom, och som visar det.
 
Någon som är vuxen nog att ta ansvar för sitt eget liv men som gärna vill ha närhet på lika villkor.
 
Någon som orkar lyssna, orkar vara ett stöd.
 
Någon som letar fram lekfulla stunder när det går.
 
Någon som gillar hans tystnad, någon att vara trivsamt tyst med.
 
 

Hans förlust

0 Läs mer >>
Jag har fått allt fler tecken på att jag kanske, faktiskt, håller på att bli fri från honom och från sorgen och smärtan. Vågar knappt skriva om dem av rädsla för att jag ska trilla ner i avgrunden igen.
 
Häromveckan anmälde jag mig till en kurs i sommar som jag faktiskt ser fram emot. Trots att jag trodde att jag skulle tillbringa mina veckor utan barn mest med att grubbla. Inte i samma ångest som förra sommaren, men ändå i något slags vemod och stillhet.
 
Det kändes länge omöjligt att våga åka iväg och vara en hel kursvecka bland främmande människor, mitt i smärtan. Sen såg jag den här kursen, en blandning av dans och meditation och kände att den faktiskt verkade helt rätt för mig, Inte minst för att den innehåller dans. Vi tyckte om att dansa han och jag, och jag har haft svårt att erövra glädjen i dansen sedan han försvann. Men jag skulle verkligen vilja göra det, dans har varit en liten del av mitt liv länge.
 
Och idag, på tunnelbanan på väg till jobbet, kändes det plötsligt som om jag kunde se honom lite utifrån, och nästan ha glömt hur det kändes att älska honom. Jag såg honom framför mig, tillsammans med sin sambo och deras barn, och det smärtade inte som förut. Han verkade avlägsen, som någon som inte har med mig att göra.
 
Det viktigaste är att alla tecken handlar om känslor, inte om tankar. Jag har tänkt bort honom ur mitt liv ända sen dagen då han gjorde slut, men slutsatsen har inte nått fram till mina känslor. Nu börjar det kanske hända. Men, som sagt, jag är rädd för bakslag.

På väg att bli fri

0 Läs mer >>
Lyssnar på Lisa Ekdal som sjunger:
"En passion som är en nåd att få -
och ett brott att låta gå."
 
Jag gillar inte att använda onödigt stora ord, men precis så känns det. En nåd att få. Och ett brott att låta gå.
 
Det känns som om han har begått ett brott, inte bara mot mig, utan även mot de kosmiska lagarna.
Men det är jag som har tagit straffet.

Brott och straff

1 Läs mer >>
Jag brukar försöka tänka mig in i hur det skulle kännas att träffa honom på stan någon gång i framtiden, med en annan man vid min sida. Det som känns nyttigt med en sådan tanke är att den får mig att sträva efter att träffa en man som är som han, eller bättre, och inte nöja mig med något mindre bra bara för att slippa vara ensam.
Men sen finns det också en fånig, barnslig och primitiv lust att hämnas bakom den där tanken. Att han ska se mig lycklig med någon annan och ångra sig. Herregud. Som om livet funkade så.
 
Ibland försöker jag tänka fram vilken slags man som skulle trycka till honom lite genom sin blotta existens. En kändis tror jag att det måste vara i så fall. Gärna en känd och erkänd idrottsman. Allra helst någon legend från Hammarby fotboll. Ha ha, jag kan inte ens namn på kända idrottsmän, än mindre bajenspelare... Så det är väl inte så troligt att just det händer. Men det känns i vissa stunder som en liten skön fantasi.
 

Extremt omoget

1 Läs mer >>
Bestämde mig för att återerövra klänningen och låta den få vara med om en lite mindre sorgfylld sommar.
 

Återerövra